7 maj - sista dagen

Vaknar kvart i sex. Bussen hämtar klockan 10 så jag har gott om tid men inte tillräckligt med tid att göra något. Hade gärna tagit en sista promenad, insupit och landat i upplevelserna. Igår kväll la jag allt som skulle packas ner på den andra sängen. Den som bara har fungerat som en avställningsyta. Nu tar jag fram resväskan och börjar packa ner det jag ska ha med mig. Med tanke på att jag hade en massa övervikt som jag valde att betala för på Landvetter har jag nu sorterat bort en del saker. Solskyddsfaktor och annat som låg i necessären får vara kvar. Jag kan inte riskera att åka på en avgift igen.

Det tar inte många minuter att packa så jag har tid över till en sittning på balkongen, läsa lite och i bakgrunden hör jag Muhamed, kocken, som vispar lite i omeletterna. Muhamed, alltid lika vänlig och när jag kommer till honom idag säger han: omelett habibi? Mmmm.... När orden kommer från honom känns de helt ok. Jag beundrar honom. Här står han, varje morgon, och gör omeletter, äggröror, stekeker ägg och pannkakor till oss turister och ändå har han ett leende på läpparna.

Borsta tänderna, lägger ner de sista sakerna i väskan och lämna rummet. På väg mot lobbyn träffar jag Yasar. Men han skulle ju inte vara här idag, sa han igår. Jo då, han säger att han kom idag bara för att träffa mig. Jo jo ... Checka ut och nu är det bara att vänta.

Sitter och läser när Kent, dyk-mannen, kommer. Det tar inte ens tre sekunder innan han, precis som vanligt, säger något negativt. Jo, jag fattar, han försöker konversera: jaha, då får vi se när vi kommer hem?! Först förstår jag inte vad han menar så jag frågar, hur menar du? Ska vi inte landa vid halv 8? Och då börjar hans klagovisa: över hur han minsann alltid får vänta, hur de här egyptierna aldrig håller tiden, hur de alltid ska försöka lura en på pengar  ……. Detta tar aldrig slut. Vem han än pratar med, när han än gör det så klagar han. Tröstar mig att jag inte är hans fru och avfärdar honom med 'jag oroar mig inte över det' och tittar djupt ner i boken utan att se vad det står utan försöker koncentrera mig på att andas bort adrenalinet som höll på att börja rusa runt i kroppen. Hoppas verkligen inte jag får platsen bredvid honom på hemresan. Det orkar jag bara inte med. Jag vill hålla kvar min goa känsla av den här resan, vill inte kliva ur den här bubblan ännu.

Jag går ut och väntar på bussen. Två kvinnor, som jag sett vid polen under veckan, står och fotograferar. Jag erbjuder mig att fota dem tillsammans och den ena frågar mig om jag reser själv. Och så pratar vi om det en stund, hur det är att som kvinna resa själv. Inte ensam, men själv. Snart konstaterar vi att det inte är vi själva som har problem med singel-resandet. Det är våra vänner och närmaste som har det jobbigast.

Ok, nu är det dags att checka in, och framför allt, väga väskan. Hoppas verkligen att jag lämnat kvar tillräckligt med grejer på rummet. Resestrykjärnet rök. Har insett att jag ändå aldrig använder det. Har ju lärt mig hur man ska packa klänningarna för att slippa stryka. Ett badlakan och snorkelutrustningen. Och nu visar vågen …………. 17,5 kilo. Puh!

Säkerhetskontrollerna på flygplatsen är många men det känns som att de allra flesta av dem är till för att hålla ner arbetslöshetssiffrorna. Väl igenom kommer jag till ett ställe som mest liknar en basar. Shit, kommer på att jag har några presenter att inhandla. Hade ju tänkt jag skulle till Hurghada en dag för att fota och köpa presenter men det har helt enkelt inte blivit av. Men inga problem, här hittar jag, nästan, det jag hade tänkt mig.

Tänk att det ska ta så lång tid att förstå en del saker. Men idag har ett frågetecken blivit uträtat för mig. Just idag har jag insett att när man söker till pilothögskolan (!) för charterflyg (!) så får man, förutom sedvanlig inlämning av betyg även lämna in foto och röstprov. Jag tror att röstprovet väger tyngst. Det måste det göra. Hur kommer det sig annars att alla piloter har så sexiga röster?! Anders, som kör den här ’kärran’ idag, ser bra ut också. Han påstår att han har en Sofia med sig där framme men henne har vi varken hört eller sätt. Hmm…. Jag kan tänka mig fortsätta lyssna på Anders.

Och han vill tydligen att jag ska lyssna på honom. För han berättar att vi kommer bli försenade. Kanske en halvtimme (helt ok för min del om han pratar hela tiden tänker jag) En bana är avstängd och flygledartornen på Cypern pratar inte med varandra. Turkar och greker har haft den (o)vanan de senaste 30 åren.

Två och en halvtimme kvar. Dags att runda av.

Jag måste tillbaka! 

6 maj

18.03, sitter i lobbyn och väntar på Bernt. Vi ska träffa Cecilia och äta lite mat. Det kommer utan tvekan att bli en mycket trevlig kväll med två mycket intressanta personer.

Sista dagen här i El Gouna och Egypten. En lite konstig känsla infinner sig. Tror faktiskt inte jag har känt så här vid tidigare resor. Måste läsa igenom gamla bloggar och kolla.

Jag har ingen lust att åka hem. Egentligen har jag inte upptäckt det här landet över huvud taget. Har ju varit så upptagen med dykningen men också att faktiskt inte göra någonting. Jag har prioriterat det framför att sitta i en buss flera timmar en väg för  att se Luxor och Kairo. Och jag är nöjd med mitt beslut. Det här var ju vad jag behövde just nu.

Yaser, en kille som arbetar på 'hälso centret' vid hotellet med att sälja olika behandlingar , hälsar och strax är vi involverade i intressant samtal. Kan inte låta bli att fråga honom om hur det är i Egypten. Men han försäkrar mig om att människorna är vänliga, uppfostrade så. Han berättar om ett par som han träffade här för två år sedan. De hade beställt en tvådagars tur till Kairo och är fundersamma på om de verkligen ska åka. Men Yaser försäkrar dem om att det de inte behöver vara oroliga, och paret beger sig till Kairo mitt under pågående evolution. Vad en av mina arbetskamrater hemma berättade innan jag åkte var att de inte ens fick lämna hotellet medan oroligheterna pågick i Kairo. Hmmm...

Yaser berättar att han är gift, har en son på 4 som heter Yosef och som går på dagis och att hustrun arbetar. Glömde tyvärr fråga med vad. Yaser studerade ekonomi på universitetet men har inte hittat arbete inte branschen. Man måste känna någon som känner någon säger han. Och det spelar ingen roll om du har bra betyg eller inte. Kontakter är enda sättet.

Idag är det ovanligt varmt. Jag klarar inte av att ligga i solen. Inte för att jag gjort det så mycket. Har mest hållit mig i skuggan under parasollet. Men idag är det tilloch med nästan för varmt under parasollet. Bernt tittar förbi efter ett dopp i poolen och jag föreslår en enkel lunch på SnackShack ett par kvarter bort. Killen som har stället är helt underbar. Han fixar precis det man vill ha i smörgåsväg. Ingredienser han inte har köper han i butiken intill. Mackorna är himmelska och fritt wifi kommer på köpet.

Jag orkar inte med värmen idag och tar min tillflykt till rummet. Skönt med lite vila före dusch och uppsnyggning. Halv 7 ska Bernt, Cecilia och jag träffas på torget. Alla röstar för egyptiskt och vi går till restaurangen  bredvid Fool House. Så mysigt ställe. Vi väljer ett stort runt bord. Bernt sätter sig i soffan flankerad av C och mig i varsin fåtölj. Och sen går det inte att få stopp på pratet. Båda är så varma och generösa med berättelser om sina upplevelser. Tredje gången kyparen kommer så har vi äntligen bestämt vad vi vill äta. Auberginröra, stekta auberginer, vinbladsdolmar......... och ett fantastiskt gott bröd. Samtalen fortsätter och hade nog kunnat göra det många timmar till men jag börjar känna av tröttheten. Behöver en stund för mig själv. Bernt och Cecilia, de vill jag behålla i mitt liv.

Om jag minns rätt har C jobbat ett år på Västbanken, kan arabiska och har återvänt ett flertal gånger till Egypten. B har varit här 9-10 gånger. Och jag förstår verkligen. Arabiska nätter är inte att leka med. Och dagarna är inte så tokiga heller. 

5 maj

Sitter på restaurangen Arabesque på torget Temer Henna. Några kvällar har det blivit här men
aldrig så tidigt på kvällen. Klockan är snart 18 och det är ganska folktomt. Lokalborna
kommer inte hit förrän vid 20-21 snåret. Då är det lite svalare och de kommer ut ur sina
krypin.

Varja gång jag har varit här, oavsett tid, har det suttit en man några bord bort. Han sitter
här i timal. Röker vattenpipa. Han har hela tiden munstycket i munnen. Gör inget annat. Bara
röker vattenpipa. Ha är säkert yngre än jag men hans kroppshydda  visar något annat. Magen
är större än en höggravid kvinnas, han sitter tillbakalutad i fåtöljen så magen framträder
ännu mera.

Generellt kan sägas att männen, och kvinnorna för den delen, är välmående här.
Idag har varit en speciell dag ute på havet. Två dyk har jag gjort och båda har varit rena
nöjesdyk. Båda gångerna har jag haft en kamera i handen. På förmiddagen fick jag låna Bernts
GoPro och då passade jag på att videofilma. På eftermiddagen hyrde jag dykcentrets
stillbildskamera. Jo, det kan ju tyckas naturligt att jag skulle fota även när jag är under
vatten men saken är den att det inte är så lätt när man är nybörjare på dykning.

Det är mycket att hålla reda på: mask, reglutator, dykdator (djup, tid) luften i västen
beroende på hur djupt man är och framför allt, andningen. Att kontrollera flytkramften, att
alltid vara neutral är det absolut viktigaste. Kan man det, då kan man också kontrollera vad
och var man vill fotografera. Och idag har det gått riktigt bra. Jag fick till och med
beröm. Det sista dyket är trots allt 'bara' mitt tolfte. Bernt är härlig och omtänksam. Han
står ombord och filmar mig när jag ska i första dyket, räcker sen över kameran till mig
innan jag sänker mig neråt.

Men inte nog med att dyket har gått bra, jag har också träffat underbara människor ovan
ytan. Idag är det Cecilia och jag som dykt tillsammans med guiden Anna. Precis som Bernt och
jag hade gemensamma beröringspunkter har jag och Cecili det också. Det visar sig att hon är
sjukgymnast som också har varit i Kina tillsammans med Shen om organisatör. Cecilia är en
härlig person som jag absolut vill lära känna mera.

Cecilia och  Bernt har blivit, för mig, två inspirationskällor. De har mycket att berätta och jag lyssnar, insuper. Innan vi kommer iland bestämmer vi oss för att träffas imorgon och äta middag ihop. Ska bli jätte trevligt.Ikväll är det tydligen någon viktig fotbollsmatch på tv. Liverpool hör jag den egyptiske
kommentatorn säga. Engelsmännen är på Jobo's, egyptierna här på Arabesque. Samma match,
samma intressen. Några män spelar backgammon men de flesta röker sin pipa.

4 maj

Till frukosten klockan 7. Bernt sitter redan där och efter att ha pratat med varandra 5 minuter att jag bokat in dykningen till fel dag. Jag vill ut och dyka imorgon, lördag, för då ska man ut till Dolphin House. Men jag har bokat dyk till idag. Kvart över åtta, när bussen kommer, pratar jag med Janna och allt löser sig. Jag följer med imorgon. Puh.

Förutom att avsluta en bok och påbörja nästa, hela tiden under parasollet, ägnas dagen mest
åt att prata med Bernt. Vi delar många tankar med varandra. Det blir verkligen allt från
barn, livet, döden, elektronik, jakt, måleri, resor, upplevelser och allt däremellan. Men
utav någon underlig anledning landar vi alltid vid ämnet mat. Jo, mat är ett kärt ämne både
i tanken och för smaklökarna. Så Bernt, generös som han är, bjuder på middag den här
kvällen.


God mat, trevligt sällskap och samtalsämnen som aldrig tycks ta slut men  värmen har väl
gjort sitt idag och jag känner mig totalt slut vid 8-tiden. Men jag har svårt att somna när
jag väl har krupit i säng. Boken är för bra, samtalen med Bernt alldeles för intressanta och
jag måste erkänna, jag känner mig lite spänd inför morgondagen. Två nöjesdyk. Sömnen är
orolig hela natten.

3 maj

Vaknar tidigt men försöker inte låtsas om det och somnar om. Nästa gång jag tittar å klockan
är hon tjugo i 9. Snabbt upp för att äta frukost. Omelett, yoghurt med lite fikonmarmelad
och melon. Mätt och belåter lägger jag på solstolen under parasollet och tar in alla
upplevelser. Läser min bok och drömmer mig bort. Bernt kommer förbi och vi bestämmer att ta
en gemensam lätt lunch. Återigen trevliga samtal.

Tillbaka till solstolen och senare på eftermiddagen bjuder Bernt på kaffe. Vi hade igår
pratat om kameror och han hade berättat att han har en GoPro. En sån där liten kamera som
man kan sätta fast på hjälm och som också är vattentät ner till 30 meter. Han har erbjuder
sig att låna ut den till mig nästa gång jag ska dyka, så nu hämtar han den till mig.
Imorgon är det torsdag och Penny hade rekomenderat mig den turen. Så jag bestämmer mig för
att gå bort till dykcentret och boka morgondagen. På väg tillbaka till hotellet stannar jag
till och intar en soppa. Gott. Sen sätter jag igång att lära mig kameran. Imorgon blir det
filma av.

2 maj

Aldrig någonsin har jag tagit så lite bilder när jag har varit på en resa. Så när jag vaknar
halv sex på morgonen och frukosten inte serveras förrän 7, tar jag med mig kameran på en
promenad. El gouna är ett artificiellt ställe på sätt och vis. Lite som Dubai där man har
byggt på landområden som är skapade av människan. Ungefär som små öar sammanbundna med
varandra. Smart på ett sätt för alla hotell och privata hem har en bit hav. Men hopplöst för
en som mig som tycker om långa promenader utmed havet.

Det är jag och två jobbare som är ute. Gillar det, gillar när det inte är smockfullt med folk. Betrakta hur man inreder sina balkonter, terasser, stenläggningarna och.... de små krabborna. Små, riktigt små krabbor som  gräver en gång i sanden och det de gräver undar sprider de som små konstverk runt ingången.

Väl på tillbaka hämtar jag mig en kopp kaffe i restaurangen och sätter mig på balkongen en
stund. Lugnt. Snyggar till mig och beger mig mot frukosten. Kocken ler och hälsar när han
ser mig och idag beställer jag omelett på ett ägg, Yoghurt med en liten klick fikonmarmelad
till och mera kaffe.

Bernt, som var med ombord igår, slår sig ner vid samma bord. En mycket imponerande man. Verkligen en person att beundra. En man som efter pensionen verkligen inte lämnar avtryck i soffan. Tvärtom, han berättar om alla resor han gjort. Hur han omfamnar livet. Imponerande. Pensionär som han är, brukar han resa en 4 månader per vinter. Återigen påminns jag om varför jag älskar att resa. Mötet med människor, att höra deras berättelser.

En lugn dag vid poolen. Precis vad jag behöver. En god bok, sol och ingen stress. Men visst,
tankarna går till havet och brisen.

Bernt har också en lugn dag vid poolen och vi tar en kaffe ihop vid lunchtid. Och är det inte intressant hur liten världen är. När jag skulle åka till New York så kom jag över en blogg som heter I ett annat New York. Den finns på FB också och jag kan starkt rekommendera den. Det visar sig att det är Bernts son och och blivande svärdotter som ligger bakom den. hmmm...

1 Maj

Två dyk idag. Det första blir ett Nitrox dyk. Även om jag använt Nitrox senaste dagarna
måste ett dyk för att göra färdigt Nitrox kursen. Så egentligen är det bara att njuta den
här gången. Datorn har jag lärt mig, jag kan testa nitroxblandningen och jag vet hur man
dokummenterar. Det finns inget nytt att lära så nu är det bara att njuta.

Det andra blir i strömt vatten. Här gäller det för gruppen att hålla ihop vilket innebär att
alla måste i vattnet samtidigt. Jo, lite pirrigt är det. Janna, som också är fridykare,
hoppar i först för att kolla av åt vilket håll stömmen  går. Sen plockar vi upp henne och
beger oss till den plats där vi ska i. Med full utrustning i 20 minuter börjar en del
beklaga sig över värmen i våtdräkterna. Men det är bara att bita ihop, slappna av så gott
det går med två våtdräkter, 11 kg blu runt höfterna, tub på ryggen och bara andas lugnt.
Helt plötsligt ska vi i, alla på en gång. Nu gäller det att komma ihåg allt som måste göras.
Regulatorn i munnen, hålla om den och masken med höger, vänster på viktbältet och halvfull
väst. Stort kliv, i vattnet, signalera ok till båten, tummen ner från alla, vi blåser ut
luften ur västarna och så är vi på väg ner.

Det här, mitt 10e dyk blir det mest fantastiska jag upplevt. Förutom att jag inte har någon känsel i mina stortår och tummar efter 30 minuter för jag har börjat frysa, så är det här dyket hittils det bästa. Jag har kontroll över flytkraften oavsett djup, och jag kan finjustera med hjälp av min andning. Ett par
gånger börjar jag flyta upp men då slappnar jag av, andas lugnt och kommer ner till rätt
nivå. Wow, det här är så häftigt! Nu fattar jag vad de pratar om alla där hemma som har sagt
till mig hur underbart och fantastiskt det är att dyka.

Att jag kan bestämma när jag ska stanna och vara helt stilla i vattnet för att njuta av 4
dragon fish (vad de nu heter på svenska), en bamsestor bläckfisk som majestätiskt förflyttar
sig och alla andra varelser som finns i detta klara blå vatten som omger oss. Pennu boxas
med en Nemo, som hon brukar göra när hon kommer nära sådana. Janna som guidar, är hur bra
som helst och jag tar mig tid att titta både neråt och uppåt. Vi håller oss mellan 13 och 8
meter men tyvärr är strömmen inte så stark idag som jag upplevde den för några dagar sedan.
Men det gör inget, jag har fattat grejen.  Det sista vi gör är att skicka upp signal till
båten var vi är. Den sista delen av sista lektionen.

Väl uppe är det handskakningar och gratulationer. Jag är klar med min Advanced. Shit, tänk
att jag för några dagar sedan tänkte att dyka ska jag aldrig göra igen.
Glömde visst säga att lunchen som vanligt var utsökt. Synd att kocken är gift. Han är rätt
liten och hade lätt fått plats i resväskan annars.

Jag följer med till dykcentret för att göra färdigt det skriftliga Nitroxprovet.
Tänker på Monica Z när hon sjunger: sakta vi gå genom stan. Sakta går jag tillbaka till
hotellet och tänker att visst är det synd att det inte syns på oss människor..... Det står
inte 'klarat kursen och alla dyken, jag känner mig så lycklig' i pannan på mig. Hade varit
användbart i andra situationer också.

En snabb dusch och iväg för att få i mig lite mat. Samma ställe, samma servitör,
kycklingsoppa och en liten öl. Aaaaa.... så gott. Dags att sova.

30 April

Åter till havet. Penny ska ta hand om mig. Jag har tur idag, jag är den enda eleven och jag
får ha Penny för mig själv. Vi ska göra 3 dyk: Peak Performance Boyancy, Deep och
Navigation.

Jag har en hel våtdräkt och en med korta ben på mig. Fastän Penny har plockat på mig extra
bly sjunker jag inte. Jag börjar med 8 kilo men slutar med att ha 11. Men någonting är inte
helt rätt, jag tippar hela tiden åt höger. Känner mig inte bekväm. Till nästa dyk har jag
omgrupperat vikterna och nu funkar det bättre. Upp, byta tub och ner igen.

Vid alla dyk har jag haft problem med tryckutjämningen vid 7-8 meter. Men den här gången
blir det jobbigt vid  16 också. Blir lite fundersam över hur det ska gå att ta sig ner till
30. Men vid 18 så släpper det ordentligt och sen är det bara att ta sig ner. Vi sitter  på
en avsats vid 29,6 meter och Penny visar mig en golfboll och en annan rund sak som jag får
känna på. Den är mörkt brun-svart. Och så biter hon i den, tar en tugga. Då ser jag att det
är en tomat. Penny lyser på den med ficklampa och så visar sig tomatens röda färg.
Säkerhetsstopp och sedan upp för en välbehövlig lunch.

Tredje dyket för dagen ska det navigeras med kompass. Först kontrollera hur långt jag kommer
på 30 benspark. För första gången märker jag av strömmarna. 25 benspark tillbaka och det går
mycket lättare. Bra att komma ihåg när jag ska navigera med kompassen. Och detta ska jag
göra i en kvadrat. Jag missar mitt mål med 1 meter. Men det blir godkännt och jag är nöjd.
Ikväll har jag mycket att läsa. Jag har Nitroxen göra klart pluss de tre avsnitten vi gjorde
idag. En snabb dusch och nu måste jag få mat i mig. Tar mig till samma ställe som igår, god
mat och god service. När klockan är 8 på kvällen är jag färdig för sömnhelt slut. Trött.

Somnar gott. 

29 april

Vilodag. Smälta alla intryck.

Frukost och för första gången sen jag anlände lägger jag mig vid poolen. Personalen undrar
om jag anlände igår eftersom de inte har sett mig tidigare. Läsa, sola, ligga i skuggan
(mycket i skuggan för i dag är det riktigt varmt) lyssna på musik och framför allt betrakta
alla täckta kvinnor som är på semeter med sina familjer. Männen ledigt klädda i t-tröjor och
shorts, kvinnorna invirade i olika tygstycken så man bara ser ansikte händer och fötter.

Vid halv två på dagen tar jag mig till det svala rummet och somnar gott. Vid 4 är jag
duschad och fräsch på väg till dykcentret för att hämta uv-bilderna jag tog igår. Nitrox-
utbildningen måste göras klar också. Jo, något mer dyk vill jag nog göra. Jag pratar en
stund med Penny och ganska snart står det klart att det blir mycket billigare för mig att
påbörja Advanced än att köpa 4 dyk. Hmmm... lite galet är det. För två dagar sedan, natten
innan jag skulle göra sista dyket för Open Water certifikatet, vaknade jag säkert en gång i
kvarten och tänkte att efter det här, då ska jag aldrig dyka igen. Idag längtade jag ut till
havet och djupet.

Till apoteket för att inhandla myggmedel och sen lite mat. Maten här är verkligen något jag
kommer att sakna. Fisksoppa, en röra på sesamfrön, bröd, en öl och turkiskt kaffe: 80 pund
inklusive driks. Lunchen på båten kostar 35. Alldeles för mätt tar jag mig till affären för
att köpa vatten och något gott till imorgon.

Nu dags att sova, samla krafter inför morgondagens äventyr.

28 april

Idag gäller det. Jag ska göra sista dyket för att bli certifierad till 18 meter. Anna ska vara min instruktör. En mycket lugn person som ger mig så mycket positivt. Det känns att det
kommer att gå bra trots att jag är lite nervös inför nedstigningen. Inga rep idag. Kontrollerad nedstigning, kompassövningar, balansering och slutligen ska jag hovra. alltså vara helt stilla genom att kontrollera andningen.

Men först så bestämmer jag mig för att ta Nitrox kursen. Anna går igenom allt med mig. Jag
kontrollerar min tank, ställer in dykdatorn, sätter på väst på tanken, kontrollerar att allt
funkar som det ska.

Och det går hur bra som helst. Allt bara flyter på. Ingen blyklump ner, tryckutjämningen
funkar bra, och ingen kork upp. Undervattenslivet är bara så vackert. Jag börjar känna mig
trygg och har till och med närvaro nog att titta på vad som finns runt mig.

Vi är vid Dolphin House. Ett Och mycket otroligt vackert rev med massor med delfiner omkring
oss. Vid slutet av dyket så kommer de. Graciösa. Kameran är med. Så det blir alltså till att
fira mitt certifikat med att åter få se delfiner.

Som vanligt är lunchen mer än lovligt god. Allt tillagat ombord och vackert upplagt. Efter
en kort vila är det dags för mitt femte dyk. Men det första nöjesdyk. Inga övningar som tar
tid och luft, bara njutning. Det här gången har jag kameran med mig från start. Jag känner
mig riktigt stolt över mig själv att jag klarar av dykningen och fotograferandet så bra.
Samtidigt alltså. Att gå nära det jag vill fotografera, att hålla nivån, att inte gå på
korallerna, hålla koll på trycket ....... Och inte är det så att fiskarna står stilla nära
jag säger cheeees. Ska bli spännande att se hur bilderna blir.

Jag är nästa euforisk. Nöjd men trött.

Vi är tillbaka i hamn tidigt idag för båten måste hem till Hurghada före 18. Passar mig bra
för idag är det lördag och jag tänkte ge mig in till Hurghada och träffa salsa gänget.
Allt nattliv börjar klockan 22 här så det är inte mycket idé att rusa in till staden. Vid
nio tiden tar jag en tuc tuc från hotellet och ber honom köra mig till bussen som ska till
Hurghada. Vi åker inte mer än 200 m innan föraren börjar tuta och blinka hysteriskt för att
slutligen förklara att bussen framför oss är den jag ska med. Bussen stannar och jag på.
Halvfull buss med bara män. Och jag i klänning. Hmmm.... Lite blickar slängs åt mitt håll
men jag fortsätter hålla huvudet högt.

På kartan över El Gouna finns det en prick utsatt och där står det: Buss to Hurhada. Men
alla de ställen där folk hoppade på bussen, ibland i farten, var säkert 30 innan vi till
slut lämnade El Gouna. Totalt tog resan ungefär 40 minuter med alla stopp utmed vägen.Män
kliver på, hälsar, känner någon längre bak i bussen, ropar tvärs igenom, pratar, det tutas,
alla fönster öppna och ljudnivån är hög av allt.  Hela vägen åker vi med bussdörren öppen.
Och all denna underhållning för bara 5 pund.

När alla andra gick av, då gick jag också av. Här är en härlig mix av gammalt-nytt. Ett
tumultliknande ..... jag vet inte vad man ska kalla det. Jag gillar det. Det är så mycket
liv i både staden och människorna.

Men jag är inte framme. Miguel har skrivit till migså här: hotel Moon Valley, nära McDonalds
på Sheraton Road. Så jag tar en taxi, han vill ha 30 pund. Inte mycket att snacka om. Så
kommer vi till Sheraton Road och jag inser snart att han inte har någon aning om var detta
Moon Valley ligger. När vi har åkt fram och till baka på denna gata 7 gånger ber jag honom
ringa Miguel och äntligen kan jag betala och kliva ur.

Jag hör musiken och drar mig ditåt. Mot stranden. Ett litet dansgolv (mosaik) och bekväma
sittgrupper runtom. Tre par är uppe och dansar. Miguel kommer emot mig och välkomnar mig med
tre kindpussar. Sen bjuder han upp direkt. Gummisulor mot mosaikgolv: ingen bra kombination.
Det är bara att 'trampa' på och inte tänka så mycket på dansskorna som ligger i väskan.
Miguel är så omhändertagande och presenterar mig för några kavaljerer som naturligtvis
bjuder upp. Och jag måste säga att jag är verkligen imponerad av alla här. Det är inte så
många som dansar men de som gör det blandar salsa, bachata, rumba, cha cha, tango och
regaeton.

Och helt plötsligt för att göra en längre historia mycket kortare så står jag på ett hustak
med utsikt över Hurghada, dansar till Lady in Red,  dricker turkiskt kaffe (en sockerbit)
och får en kärleksförklaring av en man som på största allvar berättar för mig att det är mig
han har väntat på, antingen flyttar jag till honom eller så flyttar han till mig. Och han
känner att det finns en kemi mellan oss som är så ovanlig, vi är ämnade för varandra. När
jag för 70-11e gången förklarar att  .... ja, ni fattar, så hjälper han mig att förhandla
fram ett bra pris för taxiresan tillbaka till El Gouna (50 pund) och jag är på 'hem'.
El Gouna är ett slags gated community så till vida att när en taxi kör in på området får han
lämna ifrån sig sitt id-kort som han får tillbaka när han kör ut. Så även min chaffis och
hans bror som vi plockade upp på vägen.

Den här dagen blev lång. Jag vaknade 5 på morgonen och släckte 22 timmar senare. Men vilken
dag.

27 april

27 april
Japp, samma morgonprocedur som de andra dagarna. Vakna halv 7, snygga till sig så gott det går, till frukosten och vänta på kocken så jag kan få den fantastiskt goda omeletten, hämta vatten och väska för att invänta bussen som ska ta oss till båten.

Idag är jag lite nervös. Örat känns inte så där super. Hur ska det gå?

När jag kommer ombord säger Milla att Ian har droppar och tablett. Ian, min räddare i nöden.

Första dyket för dagen tar jag det lugnt ner. Försöker tryckutjämna men vid 7-8 meter tar det en lång stund innan det släpper. Sen är det bara att köra på. Vi gör några övningar. Jag ligger ju en gång efter så jag får göra det de andra gjorde igår. Bland annat fylla masken, tömma, fylla masken, ta av den, sätta på den och tömma. Den sista övningen ska jag fejka att  luften är slut och signalera åt milla att jag tar hennes alternativa lufkälla. Slutligen ska vi fenballansera. Godkänt och nu ger vi oss iväg.

Livet under ytan är verkligen helt fantastiskt. Idag tar jag mig tid att titta. Nä vi är på botten och gör övningarna sitter jag 20 cm från några clownfiskar. En av dem är lite stursk och börjar lite 'hotfullt' simma mot mig. Man kan riktigt se hur den försöker visa musklerna, att jag inte ska vara så nära. Sött.

3 muränor och andra vackra fiskar som ... gör det fiskar är bäst på antar jag. Vackert.

Idag har jag lagt på ett kilo vikt och två gånger gått igenom hur jag ska hantera luften i västen vid uppstigningen. Men lik förbaskat flyter jag upp som en kork. Men den här gången var det en av kompisarnas utandningsluft som hjälpte mig väääldigt mycket på traven. Jag får skäll av Milla för att jag inte kollade om jag hade någon under mig. Shit.

Upp på båten, och byta till ny tub. Andra dyket för dagen blir nästan direkt på och det funkar faktiskt bra med uppstigningen den här gången. Jag är lycklig för jag har gjort något som jag tidigt imorse var lite tveksam till om jag skulle klara. Vatten i ögonen, vatten i munnen, tömma regulatorn, tömma masken. Allt det där har jag faktsikt klarat av. De allra flesta förstår inte hur det känns när skräcken sätter i gång och växer i kroppen. Mina barn kan räkna gångerna de har sett mig bada på ena handens fingrar. Men jag har klarat två dyk idag. Och en stor anledning till det är faktiskt våtdräkten, tuberna och fenorna. Jag känner mig inte bekväm med snorkeln och jag känner mig inte bekväm på ytan. Långt ifrån. Men under ytan är det hellt anorlunda.

Det tog oss två timmar en väg att ta oss till dykplatsen. Många tankar han jag tänka. Men på väg hem är jag lugn och tänker tillbaka på vad jag har upplevt. Det här är stort.

Duscha, proviantera vatten, till apoteket för att köpa mirakelmedicinerna jag fick av Ian och tillbaka.

Jag har köpt till två dyk. Det ena för att jag ska avsluta mitt certifikat och så blir det ett bonus dyk.

Jag gillar det här med dykningen men måste erkänna att jag ser fram emot att få upptäcka mitt värdland lite. Ovan vattenytan.

Jo, och så fick jag veta av Felicia, som bor i min lägenhet medan jag är borta, att det har varit inbrott i källarförråden igen. Shit!!!!! Men, tack Felicia för att du hjälper mig, och tack Monika för att du assisterar Felicia om det behövs. love you

26 april

Första gången jag ska göra ett dyk i havet. Nu är det på riktigt.

En omelett till frukost. The chef är en man i min ålder som tillagar den delikat. Bussen hämtar kvart över åtta och iväg till båten där utrustning och besättning väntar. Skorna av och ställs på en hylla. Det första vi får göra är att sätta ihop utrustningen, kolla så luften funkar sen stänga och sätta på vikter på viktbältet, 6 kilo för mig, och vila en stund. Vi har en timme på oss innan vi är framme. Milla går igenom med oss vad vi ska göra. Helt plötsligt ropar medpassagerarna något. Milla säger: delfiner. Två gånger fick jag se flocken. Så vackra och graciösa. Åter till genomgången.

Vi går igenom planen, nedstigning, fylla västen lite på vägen ner, kontroll, andas lugnt hela tiden, neutral flytkontroll, ner till 13 meter. Lite övningar och inte glömma av att den vackraste fisken är Milla. Vi måste hela tiden ha koll på henne. Oavett hur vackra fiskar vi ser.

På med våtdräkten. Jag har lite koll nu, vet hur jag ska få på mig den på enklast sätt. Sen ska väst, med tuben redan monterad, på.  Håll i regulato med höger hand och masken med höger hands fingrar. Vänster hand på viktbältets spänne. Ta ett stort kliv fram och .... så är jag i. Igår hade jag lite svårt med andningen precis när huvudet kom i vattnet. Nu tänker jag på det. Tar klivet  precis vid inandningen för att andas ut det första jag gör när jag är i vattnet. Yes, det fungerade.

Med tanke på att jag tycker det är jobbigt med vatten, jätte jobbigt alltså, så har jag alltså kommit så här långt. Känner mig lite stolt.

Lite övningar, som vi i och för sig har gjort i poolen  men dags igen. Tömma västen, och blåsa upp den manuellt. Nu ska vi ner. Alla står vertikalt och håller i ett rep som vi ska hålla i hela vägen ner. Jag har lite problem att tryckutjämna men Milla visar att luta huvudet åt vänster om jag har problem att utjämna höger öra. Super, det funkar. Jag fortsätter neråt. Tryckutjämna, andas, tömma masken på vatten, ner, tryckutjämna, andas ....


Efter en liten stund inser jag var jag är. På botten, tillsammans med en massa olika mångkullörta fiskar och fantastiskt vackra koraller. Och så gör Milla mig uppmärksam. Hon pekar åt mitt vänstra håll. Ungefär 20 delfiner närmar sig oss. En av de simmar bara 20 cm från mig. Nästa gång hon gör mig uppmärksam är det för att jag har glömt allt och håller på att stiga. Hon pekar uppfordrande på mig, ner! Rättning i ledet. Dags att tänka på tekniken.

Det är mycket att hålla koll på. Speciellt det här med andningen. Med hjäp av den kan jag kontrollera min neutrala flytkraft. Här kommer att krävas en hel del träning. Och så simmar vi lugnt framåt. Precis som en kirurg ska man hålla ihop händerna framför sig. Jo, det var ju så det stod i boken. Man ska göra sig strömlinjeformad. Kontrollera andningen så man inte åker upp och ner, samla ihop sig och mycket sakta röra sig framåt. Det går rätt bra stundtals men ibland så måste jag korrigera andningen. Tur att Milla finns där framför oss för jag har ingen aning om var jag är. Syret har jag ok koll på. När hon än frågar så ska jag kunna ange hur många bar jag har kvar. 150, 100 och 70 är säkerhetsnivåer. Och så borde jag titta på djupmätaren men den glömde jag av så snart jag fick på mig den på höger handled. Noll koll där.



Helt plötsligt är jag uppe vid ytan. Ingen koll, ingen kontroll. Shit.Milla förklarade innan dyket att vi ska stiga till 5 meter och göra ett säkerhetsstopp. Det betyder inte att man är stilla på samma ställe utan simmar runt på 5 meter i 3 minuter.Tydligen har vi stigit till 5 meter men jag har för mycket luft i västen och kan inte kontrollera uppstigningen. Men jag får godkänt trots det.

Uppe vid ytan är det övningar i form av att ta av västen och sätta på den igen. Sen av med viktbältet och på igen. Jag får godkänt igen. När vi är uppe på båten och vi håller på att ta av all utrustning säger Milla att vi har haft en oerhörd tur. Hon hade gjort ett hundratal dyk innan hon fick se delfiner. Och jag såg dem vid mitt allra första.

Nu är det lunch. Jisses så god mat kocken har tillagat. Jag kan nästan inte sluta äta. Nu är det vila en stund. Alla båtarny flyttar till nästa ställe. Det är bara ett par hundra meter bort  och en och en halv timme senare är det dags att sätta på sig alla prylarna igen.

Ny tank, 200 bar. Det går lättare att ta sig i den här gången. Nu ska vi göra en kontrollerad nedstigning utan att ha rep att hålla oss i. Vi 7-8 meter får jag problem med att utjämna. Jag tar mig upp en meter och försöker igen. Ok. Ner igen men samma problem. Höger öra vill inte. Jag försöker några nånger men känner för varje gång att ... nä. Det här känns inte ok. Tänker på vad jag har fått lära mig. Jag måste känna mina begränsningar, det måste kännas ok annars kan jag avbryta. Jag signalerar att det inte är bra, att jag vill upp. Vi tar oss upp på ytan och jag märker på Milla att hon tycker jag ska testa igen. Men jag bestämmer mig för att avbryta. Känns snopet och konstigt men samtidigt känner jag att det här är rätt beslut för mig. Jag tar mig upp och har fortfarande ont i örat. Rätt beslut.

Frågan är om jag ska vila en dag eller köra igen imorgon. Jag har tre dyk kvar att göra innan jag kan få mitt certifikat. Men jag har också lärt mig att jag inte behöver göra allt nu. Jag kan ta vid när som helst vid ett annat tillfälle.

Till hotellet för dusch och tvätta av badkläder och handdukar. Klänning på och promenad till downtown. Sätter mig på en restaurang som Milla har rekomenderat. Och det är bara så rätt. Maten är så fantastiskt god. Fyra små rätter men det är så mycket. Jag beställer in en efterrätt och turkiskt kaffe. Kaffet är kryddat med kanel och en sockerbit. Smaklökarna vibrerar av njutning men magen säger total stopp. Turkiskt kaffe, en sockerbit. Jag känner smaken av kanel. Så ljuvligt gott. Jag är i himlen.

Ana Madlén, jag heter Madén
Ahua turkish, turkiskt kaffe

Jo, servitören ska lära mig lite arabiska. Men jag är trött och kommer knappt ihåg det han sa för 5 sekunder sedan. Klockan är halv åtta och jag sitter ute i bara klänning. Mmmm.... Livet kunde varit sämre.

Dags att betala och ta sig tillbaka till hotellet. Men först ett litet stopp vid lokala affären för inköp av vatten och lite smått att ha med till morgondagens båttur.

25 april

Den här dagen så ut precis som gårdagen. Teori, praktik i poolen, plugg.  :)

24 april

Av någon anledning har jag sovit uruselt inatt. Vaknat hundra miljoner gånger och till och med haft, inte mardrömmar, men oroliga och obehagliga drömmar. Tror jag var lite spänd inför dagen och vad det skulle innebära. Så när restaurangen öppnade 7 var jag redan på plats.

En enkel frukost och iväg. Och ja, vi är ju i Egypten, in shala gäller tydligen också för västerlänningar som arbetar här vilket innebar att halv 9 var dykcentret fortfarande låst och öde. Försenade började vi med att fylla i en hälsodeklaration. Om man svarar Ja på någon av frågorna måste man uppsöka en dykläkare för att göra en hälsokontroll och få ett dokument som intygar att man är fit för dykning.

Fråga 2
Är du över 45 och a) röker?

Klockan 10 körde Milla mig till det lokala sjukhuset där jag fick träffa den lokala dykläkaren. Jag, läkaren, Milla och en tryckkammare. Helt plötsligt kommer överdykläkaren och hans kollega med en patient som skulle in i kammaren för en behandling. Och där står vi alla, med olika ärenden men allt ordnas i samma rum. Engelska, arabiska och tyska blandas hej villt. Men jag får mitt dokument med en stor röd stämpel på, 320 EP betalas cach och ett vackert kvitto också det med röd fin stämpel på.

Teori, plugg, lunch med plug, genomgång, förklaringar och test. Nu blir det praktik. Sätta ihop utrustningen, testa utrustningen, ta isär utrustningen. Många nyttiga repetitioner. Men det svåraste var nog ändå att få på sig våtdräkten. Till slut är vi godkända. Vi är alltså Alexandra från Norge och jag. Pentti från Finland är bara med oss delvis för repetitionen. Men till bassängen ska vi tillsammans.

Våtdräkt, dykväst, tyb och slangar på.Totalt ca 15 kg.  Så ser vi ut när vi går från dykcentret till poolen. Många fnissar och småler ner vi passerar.

Och så gör vi det! Andas under vattnet, kontinuerligt utan att hålla andan. Flytviktskontroll, alternativ luftkälla, tryckutjämna, tömma masken, andas utan mask, aaahhhh-ljud, friflödande regulator ....

shit vad kall man blir. Jag fick koncentrera mig på att vara avslappnad, inte börja skaka. Och så upp ur poolen och gå tillbaka genom hela folksamlingen. Nu känns utrustningen myyyycket tyngre.

Halv 6 på kvällen fick vi ledigt för att göra läxan inför imorgon. De två sista kapitlen ska läsas.

Jag promenerar sakta hemåt. Nöjd men hungrig. Fixar en macka på vägen, kollar mejlen, pluggar

23 april

04.00 ringde klockan.

Har alltid svårt att komma i säng kvällen innan jag ska åka. Har jag med mig allt, är allt förberett. Men strax efter 5 gick jag hemifrån, 7 minuter tills 3an skulle komma, hoppar av Kungsportsplatsen, flygbussen kommer direkt. Ett sånt flyt jag har. Självincheckningen funkar bra och ska bara lämna in väskan. 21 kg. Men va .... z@zy.... När jag vägde den hemma stod vågen på 15. Sen var det bara några småsaker som skulle i. Shit, Det här har jag inte varit med om förut. Och inte nog med det, så vill hon väga mitt handbaggage också. Dator, kamera, linser, externa hårddiskar .... bara 10 kg :(  Totalt 31 kilo. Jag betalar och låtsas som .... Det här ska inte förstöra min semester.

Sen flyter det på. Lugnt och fint, tiden går fort, plats 25E. Lite långt bak, men det visar sig vara vid nödutgången. Gott om benutrymme. En söt ung tjej på min högra sida och en mycket överviktig man på min vänstra.

Kent, 51, en man som pratar konstant. Det visar sig att han också ska till El Gouna, också till Arena Inn, också ska dyka. Och nu tänker säkert alla min vänner: tänk att hon skulle behöva åka till Egypten för att träffa en man.

En nyfunnen vän på FB skrev ett inlägg häromdagen: A person with a closed mind should come  with a closed mouth.

Jag har nog sällan hört någon klaga så mycket på ALLT. Flygvärdinnorna, maten, kostnaderna, hur alla bara luras ..... Listan är lång.

Mannen i fråga har alltså åkt till El Gouna för att dyka två veckor. Hemma har han lämnat fru och 3 barn i åldrarna 6-10 år. Han har ett mycket välbetalt arbete som gör att han inte behöver lägga så mycket tid på det så han ägnar sig i stället åt att åka iväg och dyka. Vilket han senast gjorde för 6 veckor sedan.

Men jag håller i mig och hoppas på att vi inte ska behöva ha så mycket med varandra och göra. Men redan när jag ska checka in på hotellet tror personalen att Kent och jag är ett par. Samma sak händer på dykcentret.

Min första känsla är att man inte är så vana vid kvinliga singelresenärer. Jag beställer en sallad på hotellet och de undrar om jag verkligen bara ska ha en. Det är inte ofta jag önskar att jag var man men när jag reser kan jag ibland tänka tanken, undra hur det hade varit. Att få göra allt man vill, när man vill och hur man vill.

Men nog om detta.

Colona divers ska ta hand om mig de närmaste 4 dagarna. Jag har hämtat min bok och fått veta att jag ska läsa kapittel 1-3 till imorgon. 175 sidor. Hepp. Imorgon är det badkläder handduk som gäller. 7 minuters promenad till dykcentret, givakt 08.30 imorgon.

El Gouna, har jag fått veta, är en privat stad. Hallå, det är alltså en person, högst troligt en man, som äger hela staden. Och så har jag tittat på Egyptiska musikvideor. Sappar man vidare får man höra religiösa sånger till bilderna från vackra moskeer. Kontrasterna är stora. Kan tänka mig att det blir svårt när gränserna, för vad som är och inte, inte är givna.


Och så har jag blivit biten av knott liknande varelser på balkongen. Aj! Klockan är halv 9 på kvällen och jag har 100 sidor kvar att läsa.

Håller tummarna

Det enda man vet om det här med resor, är att man inte vet hur det blir. 

Den senaste i raden av händelser är att personalen på flygbussarna kommer att gå ut i en sympatistrejk med Kommunal och Vårdföretagarna. På måndag 23 april. Just den dagen jag ska åka. Men kan de hålla sig till klockan 14, som det står på deras hemsida, så klarar jag mig. Jag åker vid 05.30

Så nu gäller det att hålla tummarna.

Vad ser jag

Igår kväll gick jag ner till källarförrådet för att hämta upp resväskan. Jag stod i säkert 5 minuter och försökte få upp hänglåset. Men hur svårt kan det vara?! Till slut konstaterade jag att någon måste ha mixtrat med hänglåset. Tittade in i förrådet och konstaterade att jag måste ha ställt resväskan bakom lådorna för jag såg den inte. När jag gick korridoren bort noterade jag att många förråd hade cykel låst och cykelvajrar och hänglås. Konstigt och mystiskt.

Så jag ringde fastighetsskötaren 08 sharp som uppgivet konstaterade att inbrottstjuvarna kör den raffinerade stilen nu för tiden. Inget bryta upp, inga tecken på att de varit där.

De hade helt enkelt klippt upp byglarna som hänglåsen hänger i, böjt undan bygeldelarna, hängt av hänglåsen, försett sig och sedan återställt allt som om inget hade hänt. Fiffigt.

På vindarna i närliggande hus hade de skruvat av låsen och skruvat tillbaka dem igen. Hepp!

När jag skrev anmälan på polisens hemsida var en av frågorna: har förövarna lämnat några spår efter sig? Nix, ingenting. Det gick nästan inte att se att någon varit där.

Det enda jag såg var tomrummet efter mina saker.

Underbar konversation

Och så tänkte jag att:  jaja, vi får väl se hur det blir med salsa dansandet i Hurghada. Inte vet jag hur latinovärlden i Egypten fungerar. Salsa i Egypten, bara det säger massor om att jag också är mänsklig
och har en massa fördomar. Hurghada, det är väl nån dans kanske en gång i veckan i bästa fall. Men så var det tydligen inte. Många danstillfällen, men framför allt, många tillfällen att träffa lokalbor. Och det är ju det allra bästa, roligaste och mest fantastiska med att resa.

• SalsaGroup Hurghada

  • Hallo Madlén, you are always welcom to our Latin Parties 
    I added you in our group. Just follow the agenda.
    See you on the dancefloor.
    Miguel
• 
  

  för 23 timmar sedan

  Madlén Hjelmroth

  • Hi Miguel and thank you for your welcoming. Will bring my dancing shoes along. Look forward to attend at least one of your parties. I'm traveling on my and therefor no dance partner, would that be a problem you think?
    /M
• 
  

  för 12 timmar sedan

  SalsaGroup Hurghada

  • There is no problem Madlén, you know thath in the Latin world everyone dance with everyone, so no problem. By the way no one in the group has only one partner, we are all friends and we dance togheter. You wil see. The group is really nice 
    So bring yoour dance shoes, and all your energy and happiness to Hurghada, we wil wait for you 
    I think you wil stay at Al Gouna, isn't it? In Al Gouna there is nothingh to dance, but is only 25 minutes from Hurghada. S
    Tell me do you have a lot of experience with dancing? because the group here is new and the people are learning, but there is a lot of talent 
    Wel, Madlén , see you soon.
    Have a beutiful day!
    Miguel
    
    
    Madlén Hjelmroth
    That is nice to hear. Just what I think is the best thing with salsa, everybody dancing and enjoying the music. The main thing is to meet new acquaintances, maby new friends. Yes, I'll be staying in El Gouna so I supose the best thing is to take a taxi to Hurghada. My arrival is 23 April so we will probably meet in the 28th if you have a party that weekend.Looking forward to se you. Take care for now. 
    
    
    • SalsaGroup Hurghada

      • Hallo Madlén, we have a party thursday 26 at the SAMBA, next to Sunrise Holidays at Sheraton Road
      • Friday at Café au Lait or at Marina, (we wil let you know) and saturday our Beach Party at the Moon Valley. All in Hurghada
      • see you soon and take my mobiel in case of: xxxxxxxxxxx Miguel
    • 
      

      för 11 timmar sedan

      Madlén Hjelmroth

      • Oh, lovely, thank you Miguel. I will give you a call or send you a text. Thank you again, you are most kind to help me. Really looking forward!!!
      • my phone number is +46xxxxxxxxxx  in case you send me a text
      • you take care and have a nice day
    • 
      

      för 11 timmar sedan

      SalsaGroup Hurghada

      • I got it, and I'm sure we wil have a very nice dance evenings here 
      • See you soon Madlén!!!!

    
    

    
    

Så liten världen har blivit

Säga vad man vill om sociala medier men jag tycker det är fantastiskt.

Nu är det ju så, som mina vänner redan vet, att jag älskar att dansa salsa. Musiken var under en period livbojen i mitt liv.  När jag började dansa salsa googlade jag efter information var och när. Men det var inte så lätt att hitta något. Det mesta som stod var gammal och därmed inaktuell.

Det var faktiskt anledningen till att jag skaffade ett Facebook konto. Nu vet ju alla vad som har hänt med FB och andra sociala medier de senaste åren. Det har exploderat. Och inte nog med att denna Big Bang har inträffat, det fungerar också.

Så vad gör jag när jag nu har bestämt mig för att åka till Egypten? Jo, kollar med FB och vips har jag all information jag behöver för att dansa salsa.

Inte nog med det. En annan sak man kan göra vart man än befinner sig i världen är att geocacha. Jo minsann. I El Gouna finns det 6 cachar att logga och i Hourghada 8.

Nu är det ju inte direkt så att jag har tänkt ägna all min tid åt dessa två intressen. Men tänk, är det inte fantastiskt hur snabb och nära information och människor är. Jag menar, alla vi som är runt 50, när vi var unga och tågluffade. Då kanske våra föräldrar hörde ifrån oss en enda gång under vår resa. Och det var när man bad dem telegrafera över mera pengar.

Annat är det nu när kontakter skapas ögonblickligen och kanske för resten av ens liv.

Drar neråt ....

Så om mindre än en vecka  sitter jag och dricker en drink på balkongen till mitt hotellrum i El Gouna, Egypten.

Två veckor skall jag inte göra något annat än att vila, ta dykcertifikatet, njuta av av värmen och bara tänka på mig själv. Kameran är putsad, passet är nytt och baddräkten är inhandlad. Vad kan jag mer behöva ...

Jag är redo!