27 april

27 april
Japp, samma morgonprocedur som de andra dagarna. Vakna halv 7, snygga till sig så gott det går, till frukosten och vänta på kocken så jag kan få den fantastiskt goda omeletten, hämta vatten och väska för att invänta bussen som ska ta oss till båten.

Idag är jag lite nervös. Örat känns inte så där super. Hur ska det gå?

När jag kommer ombord säger Milla att Ian har droppar och tablett. Ian, min räddare i nöden.

Första dyket för dagen tar jag det lugnt ner. Försöker tryckutjämna men vid 7-8 meter tar det en lång stund innan det släpper. Sen är det bara att köra på. Vi gör några övningar. Jag ligger ju en gång efter så jag får göra det de andra gjorde igår. Bland annat fylla masken, tömma, fylla masken, ta av den, sätta på den och tömma. Den sista övningen ska jag fejka att  luften är slut och signalera åt milla att jag tar hennes alternativa lufkälla. Slutligen ska vi fenballansera. Godkänt och nu ger vi oss iväg.

Livet under ytan är verkligen helt fantastiskt. Idag tar jag mig tid att titta. Nä vi är på botten och gör övningarna sitter jag 20 cm från några clownfiskar. En av dem är lite stursk och börjar lite 'hotfullt' simma mot mig. Man kan riktigt se hur den försöker visa musklerna, att jag inte ska vara så nära. Sött.

3 muränor och andra vackra fiskar som ... gör det fiskar är bäst på antar jag. Vackert.

Idag har jag lagt på ett kilo vikt och två gånger gått igenom hur jag ska hantera luften i västen vid uppstigningen. Men lik förbaskat flyter jag upp som en kork. Men den här gången var det en av kompisarnas utandningsluft som hjälpte mig väääldigt mycket på traven. Jag får skäll av Milla för att jag inte kollade om jag hade någon under mig. Shit.

Upp på båten, och byta till ny tub. Andra dyket för dagen blir nästan direkt på och det funkar faktiskt bra med uppstigningen den här gången. Jag är lycklig för jag har gjort något som jag tidigt imorse var lite tveksam till om jag skulle klara. Vatten i ögonen, vatten i munnen, tömma regulatorn, tömma masken. Allt det där har jag faktsikt klarat av. De allra flesta förstår inte hur det känns när skräcken sätter i gång och växer i kroppen. Mina barn kan räkna gångerna de har sett mig bada på ena handens fingrar. Men jag har klarat två dyk idag. Och en stor anledning till det är faktiskt våtdräkten, tuberna och fenorna. Jag känner mig inte bekväm med snorkeln och jag känner mig inte bekväm på ytan. Långt ifrån. Men under ytan är det hellt anorlunda.

Det tog oss två timmar en väg att ta oss till dykplatsen. Många tankar han jag tänka. Men på väg hem är jag lugn och tänker tillbaka på vad jag har upplevt. Det här är stort.

Duscha, proviantera vatten, till apoteket för att köpa mirakelmedicinerna jag fick av Ian och tillbaka.

Jag har köpt till två dyk. Det ena för att jag ska avsluta mitt certifikat och så blir det ett bonus dyk.

Jag gillar det här med dykningen men måste erkänna att jag ser fram emot att få upptäcka mitt värdland lite. Ovan vattenytan.

Jo, och så fick jag veta av Felicia, som bor i min lägenhet medan jag är borta, att det har varit inbrott i källarförråden igen. Shit!!!!! Men, tack Felicia för att du hjälper mig, och tack Monika för att du assisterar Felicia om det behövs. love you

26 april

Första gången jag ska göra ett dyk i havet. Nu är det på riktigt.

En omelett till frukost. The chef är en man i min ålder som tillagar den delikat. Bussen hämtar kvart över åtta och iväg till båten där utrustning och besättning väntar. Skorna av och ställs på en hylla. Det första vi får göra är att sätta ihop utrustningen, kolla så luften funkar sen stänga och sätta på vikter på viktbältet, 6 kilo för mig, och vila en stund. Vi har en timme på oss innan vi är framme. Milla går igenom med oss vad vi ska göra. Helt plötsligt ropar medpassagerarna något. Milla säger: delfiner. Två gånger fick jag se flocken. Så vackra och graciösa. Åter till genomgången.

Vi går igenom planen, nedstigning, fylla västen lite på vägen ner, kontroll, andas lugnt hela tiden, neutral flytkontroll, ner till 13 meter. Lite övningar och inte glömma av att den vackraste fisken är Milla. Vi måste hela tiden ha koll på henne. Oavett hur vackra fiskar vi ser.

På med våtdräkten. Jag har lite koll nu, vet hur jag ska få på mig den på enklast sätt. Sen ska väst, med tuben redan monterad, på.  Håll i regulato med höger hand och masken med höger hands fingrar. Vänster hand på viktbältets spänne. Ta ett stort kliv fram och .... så är jag i. Igår hade jag lite svårt med andningen precis när huvudet kom i vattnet. Nu tänker jag på det. Tar klivet  precis vid inandningen för att andas ut det första jag gör när jag är i vattnet. Yes, det fungerade.

Med tanke på att jag tycker det är jobbigt med vatten, jätte jobbigt alltså, så har jag alltså kommit så här långt. Känner mig lite stolt.

Lite övningar, som vi i och för sig har gjort i poolen  men dags igen. Tömma västen, och blåsa upp den manuellt. Nu ska vi ner. Alla står vertikalt och håller i ett rep som vi ska hålla i hela vägen ner. Jag har lite problem att tryckutjämna men Milla visar att luta huvudet åt vänster om jag har problem att utjämna höger öra. Super, det funkar. Jag fortsätter neråt. Tryckutjämna, andas, tömma masken på vatten, ner, tryckutjämna, andas ....


Efter en liten stund inser jag var jag är. På botten, tillsammans med en massa olika mångkullörta fiskar och fantastiskt vackra koraller. Och så gör Milla mig uppmärksam. Hon pekar åt mitt vänstra håll. Ungefär 20 delfiner närmar sig oss. En av de simmar bara 20 cm från mig. Nästa gång hon gör mig uppmärksam är det för att jag har glömt allt och håller på att stiga. Hon pekar uppfordrande på mig, ner! Rättning i ledet. Dags att tänka på tekniken.

Det är mycket att hålla koll på. Speciellt det här med andningen. Med hjäp av den kan jag kontrollera min neutrala flytkraft. Här kommer att krävas en hel del träning. Och så simmar vi lugnt framåt. Precis som en kirurg ska man hålla ihop händerna framför sig. Jo, det var ju så det stod i boken. Man ska göra sig strömlinjeformad. Kontrollera andningen så man inte åker upp och ner, samla ihop sig och mycket sakta röra sig framåt. Det går rätt bra stundtals men ibland så måste jag korrigera andningen. Tur att Milla finns där framför oss för jag har ingen aning om var jag är. Syret har jag ok koll på. När hon än frågar så ska jag kunna ange hur många bar jag har kvar. 150, 100 och 70 är säkerhetsnivåer. Och så borde jag titta på djupmätaren men den glömde jag av så snart jag fick på mig den på höger handled. Noll koll där.



Helt plötsligt är jag uppe vid ytan. Ingen koll, ingen kontroll. Shit.Milla förklarade innan dyket att vi ska stiga till 5 meter och göra ett säkerhetsstopp. Det betyder inte att man är stilla på samma ställe utan simmar runt på 5 meter i 3 minuter.Tydligen har vi stigit till 5 meter men jag har för mycket luft i västen och kan inte kontrollera uppstigningen. Men jag får godkänt trots det.

Uppe vid ytan är det övningar i form av att ta av västen och sätta på den igen. Sen av med viktbältet och på igen. Jag får godkänt igen. När vi är uppe på båten och vi håller på att ta av all utrustning säger Milla att vi har haft en oerhörd tur. Hon hade gjort ett hundratal dyk innan hon fick se delfiner. Och jag såg dem vid mitt allra första.

Nu är det lunch. Jisses så god mat kocken har tillagat. Jag kan nästan inte sluta äta. Nu är det vila en stund. Alla båtarny flyttar till nästa ställe. Det är bara ett par hundra meter bort  och en och en halv timme senare är det dags att sätta på sig alla prylarna igen.

Ny tank, 200 bar. Det går lättare att ta sig i den här gången. Nu ska vi göra en kontrollerad nedstigning utan att ha rep att hålla oss i. Vi 7-8 meter får jag problem med att utjämna. Jag tar mig upp en meter och försöker igen. Ok. Ner igen men samma problem. Höger öra vill inte. Jag försöker några nånger men känner för varje gång att ... nä. Det här känns inte ok. Tänker på vad jag har fått lära mig. Jag måste känna mina begränsningar, det måste kännas ok annars kan jag avbryta. Jag signalerar att det inte är bra, att jag vill upp. Vi tar oss upp på ytan och jag märker på Milla att hon tycker jag ska testa igen. Men jag bestämmer mig för att avbryta. Känns snopet och konstigt men samtidigt känner jag att det här är rätt beslut för mig. Jag tar mig upp och har fortfarande ont i örat. Rätt beslut.

Frågan är om jag ska vila en dag eller köra igen imorgon. Jag har tre dyk kvar att göra innan jag kan få mitt certifikat. Men jag har också lärt mig att jag inte behöver göra allt nu. Jag kan ta vid när som helst vid ett annat tillfälle.

Till hotellet för dusch och tvätta av badkläder och handdukar. Klänning på och promenad till downtown. Sätter mig på en restaurang som Milla har rekomenderat. Och det är bara så rätt. Maten är så fantastiskt god. Fyra små rätter men det är så mycket. Jag beställer in en efterrätt och turkiskt kaffe. Kaffet är kryddat med kanel och en sockerbit. Smaklökarna vibrerar av njutning men magen säger total stopp. Turkiskt kaffe, en sockerbit. Jag känner smaken av kanel. Så ljuvligt gott. Jag är i himlen.

Ana Madlén, jag heter Madén
Ahua turkish, turkiskt kaffe

Jo, servitören ska lära mig lite arabiska. Men jag är trött och kommer knappt ihåg det han sa för 5 sekunder sedan. Klockan är halv åtta och jag sitter ute i bara klänning. Mmmm.... Livet kunde varit sämre.

Dags att betala och ta sig tillbaka till hotellet. Men först ett litet stopp vid lokala affären för inköp av vatten och lite smått att ha med till morgondagens båttur.

25 april

Den här dagen så ut precis som gårdagen. Teori, praktik i poolen, plugg.  :)

24 april

Av någon anledning har jag sovit uruselt inatt. Vaknat hundra miljoner gånger och till och med haft, inte mardrömmar, men oroliga och obehagliga drömmar. Tror jag var lite spänd inför dagen och vad det skulle innebära. Så när restaurangen öppnade 7 var jag redan på plats.

En enkel frukost och iväg. Och ja, vi är ju i Egypten, in shala gäller tydligen också för västerlänningar som arbetar här vilket innebar att halv 9 var dykcentret fortfarande låst och öde. Försenade började vi med att fylla i en hälsodeklaration. Om man svarar Ja på någon av frågorna måste man uppsöka en dykläkare för att göra en hälsokontroll och få ett dokument som intygar att man är fit för dykning.

Fråga 2
Är du över 45 och a) röker?

Klockan 10 körde Milla mig till det lokala sjukhuset där jag fick träffa den lokala dykläkaren. Jag, läkaren, Milla och en tryckkammare. Helt plötsligt kommer överdykläkaren och hans kollega med en patient som skulle in i kammaren för en behandling. Och där står vi alla, med olika ärenden men allt ordnas i samma rum. Engelska, arabiska och tyska blandas hej villt. Men jag får mitt dokument med en stor röd stämpel på, 320 EP betalas cach och ett vackert kvitto också det med röd fin stämpel på.

Teori, plugg, lunch med plug, genomgång, förklaringar och test. Nu blir det praktik. Sätta ihop utrustningen, testa utrustningen, ta isär utrustningen. Många nyttiga repetitioner. Men det svåraste var nog ändå att få på sig våtdräkten. Till slut är vi godkända. Vi är alltså Alexandra från Norge och jag. Pentti från Finland är bara med oss delvis för repetitionen. Men till bassängen ska vi tillsammans.

Våtdräkt, dykväst, tyb och slangar på.Totalt ca 15 kg.  Så ser vi ut när vi går från dykcentret till poolen. Många fnissar och småler ner vi passerar.

Och så gör vi det! Andas under vattnet, kontinuerligt utan att hålla andan. Flytviktskontroll, alternativ luftkälla, tryckutjämna, tömma masken, andas utan mask, aaahhhh-ljud, friflödande regulator ....

shit vad kall man blir. Jag fick koncentrera mig på att vara avslappnad, inte börja skaka. Och så upp ur poolen och gå tillbaka genom hela folksamlingen. Nu känns utrustningen myyyycket tyngre.

Halv 6 på kvällen fick vi ledigt för att göra läxan inför imorgon. De två sista kapitlen ska läsas.

Jag promenerar sakta hemåt. Nöjd men hungrig. Fixar en macka på vägen, kollar mejlen, pluggar

23 april

04.00 ringde klockan.

Har alltid svårt att komma i säng kvällen innan jag ska åka. Har jag med mig allt, är allt förberett. Men strax efter 5 gick jag hemifrån, 7 minuter tills 3an skulle komma, hoppar av Kungsportsplatsen, flygbussen kommer direkt. Ett sånt flyt jag har. Självincheckningen funkar bra och ska bara lämna in väskan. 21 kg. Men va .... z@zy.... När jag vägde den hemma stod vågen på 15. Sen var det bara några småsaker som skulle i. Shit, Det här har jag inte varit med om förut. Och inte nog med det, så vill hon väga mitt handbaggage också. Dator, kamera, linser, externa hårddiskar .... bara 10 kg :(  Totalt 31 kilo. Jag betalar och låtsas som .... Det här ska inte förstöra min semester.

Sen flyter det på. Lugnt och fint, tiden går fort, plats 25E. Lite långt bak, men det visar sig vara vid nödutgången. Gott om benutrymme. En söt ung tjej på min högra sida och en mycket överviktig man på min vänstra.

Kent, 51, en man som pratar konstant. Det visar sig att han också ska till El Gouna, också till Arena Inn, också ska dyka. Och nu tänker säkert alla min vänner: tänk att hon skulle behöva åka till Egypten för att träffa en man.

En nyfunnen vän på FB skrev ett inlägg häromdagen: A person with a closed mind should come  with a closed mouth.

Jag har nog sällan hört någon klaga så mycket på ALLT. Flygvärdinnorna, maten, kostnaderna, hur alla bara luras ..... Listan är lång.

Mannen i fråga har alltså åkt till El Gouna för att dyka två veckor. Hemma har han lämnat fru och 3 barn i åldrarna 6-10 år. Han har ett mycket välbetalt arbete som gör att han inte behöver lägga så mycket tid på det så han ägnar sig i stället åt att åka iväg och dyka. Vilket han senast gjorde för 6 veckor sedan.

Men jag håller i mig och hoppas på att vi inte ska behöva ha så mycket med varandra och göra. Men redan när jag ska checka in på hotellet tror personalen att Kent och jag är ett par. Samma sak händer på dykcentret.

Min första känsla är att man inte är så vana vid kvinliga singelresenärer. Jag beställer en sallad på hotellet och de undrar om jag verkligen bara ska ha en. Det är inte ofta jag önskar att jag var man men när jag reser kan jag ibland tänka tanken, undra hur det hade varit. Att få göra allt man vill, när man vill och hur man vill.

Men nog om detta.

Colona divers ska ta hand om mig de närmaste 4 dagarna. Jag har hämtat min bok och fått veta att jag ska läsa kapittel 1-3 till imorgon. 175 sidor. Hepp. Imorgon är det badkläder handduk som gäller. 7 minuters promenad till dykcentret, givakt 08.30 imorgon.

El Gouna, har jag fått veta, är en privat stad. Hallå, det är alltså en person, högst troligt en man, som äger hela staden. Och så har jag tittat på Egyptiska musikvideor. Sappar man vidare får man höra religiösa sånger till bilderna från vackra moskeer. Kontrasterna är stora. Kan tänka mig att det blir svårt när gränserna, för vad som är och inte, inte är givna.


Och så har jag blivit biten av knott liknande varelser på balkongen. Aj! Klockan är halv 9 på kvällen och jag har 100 sidor kvar att läsa.