7 maj - sista dagen

Vaknar kvart i sex. Bussen hämtar klockan 10 så jag har gott om tid men inte tillräckligt med tid att göra något. Hade gärna tagit en sista promenad, insupit och landat i upplevelserna. Igår kväll la jag allt som skulle packas ner på den andra sängen. Den som bara har fungerat som en avställningsyta. Nu tar jag fram resväskan och börjar packa ner det jag ska ha med mig. Med tanke på att jag hade en massa övervikt som jag valde att betala för på Landvetter har jag nu sorterat bort en del saker. Solskyddsfaktor och annat som låg i necessären får vara kvar. Jag kan inte riskera att åka på en avgift igen.

Det tar inte många minuter att packa så jag har tid över till en sittning på balkongen, läsa lite och i bakgrunden hör jag Muhamed, kocken, som vispar lite i omeletterna. Muhamed, alltid lika vänlig och när jag kommer till honom idag säger han: omelett habibi? Mmmm.... När orden kommer från honom känns de helt ok. Jag beundrar honom. Här står han, varje morgon, och gör omeletter, äggröror, stekeker ägg och pannkakor till oss turister och ändå har han ett leende på läpparna.

Borsta tänderna, lägger ner de sista sakerna i väskan och lämna rummet. På väg mot lobbyn träffar jag Yasar. Men han skulle ju inte vara här idag, sa han igår. Jo då, han säger att han kom idag bara för att träffa mig. Jo jo ... Checka ut och nu är det bara att vänta.

Sitter och läser när Kent, dyk-mannen, kommer. Det tar inte ens tre sekunder innan han, precis som vanligt, säger något negativt. Jo, jag fattar, han försöker konversera: jaha, då får vi se när vi kommer hem?! Först förstår jag inte vad han menar så jag frågar, hur menar du? Ska vi inte landa vid halv 8? Och då börjar hans klagovisa: över hur han minsann alltid får vänta, hur de här egyptierna aldrig håller tiden, hur de alltid ska försöka lura en på pengar  ……. Detta tar aldrig slut. Vem han än pratar med, när han än gör det så klagar han. Tröstar mig att jag inte är hans fru och avfärdar honom med 'jag oroar mig inte över det' och tittar djupt ner i boken utan att se vad det står utan försöker koncentrera mig på att andas bort adrenalinet som höll på att börja rusa runt i kroppen. Hoppas verkligen inte jag får platsen bredvid honom på hemresan. Det orkar jag bara inte med. Jag vill hålla kvar min goa känsla av den här resan, vill inte kliva ur den här bubblan ännu.

Jag går ut och väntar på bussen. Två kvinnor, som jag sett vid polen under veckan, står och fotograferar. Jag erbjuder mig att fota dem tillsammans och den ena frågar mig om jag reser själv. Och så pratar vi om det en stund, hur det är att som kvinna resa själv. Inte ensam, men själv. Snart konstaterar vi att det inte är vi själva som har problem med singel-resandet. Det är våra vänner och närmaste som har det jobbigast.

Ok, nu är det dags att checka in, och framför allt, väga väskan. Hoppas verkligen att jag lämnat kvar tillräckligt med grejer på rummet. Resestrykjärnet rök. Har insett att jag ändå aldrig använder det. Har ju lärt mig hur man ska packa klänningarna för att slippa stryka. Ett badlakan och snorkelutrustningen. Och nu visar vågen …………. 17,5 kilo. Puh!

Säkerhetskontrollerna på flygplatsen är många men det känns som att de allra flesta av dem är till för att hålla ner arbetslöshetssiffrorna. Väl igenom kommer jag till ett ställe som mest liknar en basar. Shit, kommer på att jag har några presenter att inhandla. Hade ju tänkt jag skulle till Hurghada en dag för att fota och köpa presenter men det har helt enkelt inte blivit av. Men inga problem, här hittar jag, nästan, det jag hade tänkt mig.

Tänk att det ska ta så lång tid att förstå en del saker. Men idag har ett frågetecken blivit uträtat för mig. Just idag har jag insett att när man söker till pilothögskolan (!) för charterflyg (!) så får man, förutom sedvanlig inlämning av betyg även lämna in foto och röstprov. Jag tror att röstprovet väger tyngst. Det måste det göra. Hur kommer det sig annars att alla piloter har så sexiga röster?! Anders, som kör den här ’kärran’ idag, ser bra ut också. Han påstår att han har en Sofia med sig där framme men henne har vi varken hört eller sätt. Hmm…. Jag kan tänka mig fortsätta lyssna på Anders.

Och han vill tydligen att jag ska lyssna på honom. För han berättar att vi kommer bli försenade. Kanske en halvtimme (helt ok för min del om han pratar hela tiden tänker jag) En bana är avstängd och flygledartornen på Cypern pratar inte med varandra. Turkar och greker har haft den (o)vanan de senaste 30 åren.

Två och en halvtimme kvar. Dags att runda av.

Jag måste tillbaka! 

6 maj

18.03, sitter i lobbyn och väntar på Bernt. Vi ska träffa Cecilia och äta lite mat. Det kommer utan tvekan att bli en mycket trevlig kväll med två mycket intressanta personer.

Sista dagen här i El Gouna och Egypten. En lite konstig känsla infinner sig. Tror faktiskt inte jag har känt så här vid tidigare resor. Måste läsa igenom gamla bloggar och kolla.

Jag har ingen lust att åka hem. Egentligen har jag inte upptäckt det här landet över huvud taget. Har ju varit så upptagen med dykningen men också att faktiskt inte göra någonting. Jag har prioriterat det framför att sitta i en buss flera timmar en väg för  att se Luxor och Kairo. Och jag är nöjd med mitt beslut. Det här var ju vad jag behövde just nu.

Yaser, en kille som arbetar på 'hälso centret' vid hotellet med att sälja olika behandlingar , hälsar och strax är vi involverade i intressant samtal. Kan inte låta bli att fråga honom om hur det är i Egypten. Men han försäkrar mig om att människorna är vänliga, uppfostrade så. Han berättar om ett par som han träffade här för två år sedan. De hade beställt en tvådagars tur till Kairo och är fundersamma på om de verkligen ska åka. Men Yaser försäkrar dem om att det de inte behöver vara oroliga, och paret beger sig till Kairo mitt under pågående evolution. Vad en av mina arbetskamrater hemma berättade innan jag åkte var att de inte ens fick lämna hotellet medan oroligheterna pågick i Kairo. Hmmm...

Yaser berättar att han är gift, har en son på 4 som heter Yosef och som går på dagis och att hustrun arbetar. Glömde tyvärr fråga med vad. Yaser studerade ekonomi på universitetet men har inte hittat arbete inte branschen. Man måste känna någon som känner någon säger han. Och det spelar ingen roll om du har bra betyg eller inte. Kontakter är enda sättet.

Idag är det ovanligt varmt. Jag klarar inte av att ligga i solen. Inte för att jag gjort det så mycket. Har mest hållit mig i skuggan under parasollet. Men idag är det tilloch med nästan för varmt under parasollet. Bernt tittar förbi efter ett dopp i poolen och jag föreslår en enkel lunch på SnackShack ett par kvarter bort. Killen som har stället är helt underbar. Han fixar precis det man vill ha i smörgåsväg. Ingredienser han inte har köper han i butiken intill. Mackorna är himmelska och fritt wifi kommer på köpet.

Jag orkar inte med värmen idag och tar min tillflykt till rummet. Skönt med lite vila före dusch och uppsnyggning. Halv 7 ska Bernt, Cecilia och jag träffas på torget. Alla röstar för egyptiskt och vi går till restaurangen  bredvid Fool House. Så mysigt ställe. Vi väljer ett stort runt bord. Bernt sätter sig i soffan flankerad av C och mig i varsin fåtölj. Och sen går det inte att få stopp på pratet. Båda är så varma och generösa med berättelser om sina upplevelser. Tredje gången kyparen kommer så har vi äntligen bestämt vad vi vill äta. Auberginröra, stekta auberginer, vinbladsdolmar......... och ett fantastiskt gott bröd. Samtalen fortsätter och hade nog kunnat göra det många timmar till men jag börjar känna av tröttheten. Behöver en stund för mig själv. Bernt och Cecilia, de vill jag behålla i mitt liv.

Om jag minns rätt har C jobbat ett år på Västbanken, kan arabiska och har återvänt ett flertal gånger till Egypten. B har varit här 9-10 gånger. Och jag förstår verkligen. Arabiska nätter är inte att leka med. Och dagarna är inte så tokiga heller. 

5 maj

Sitter på restaurangen Arabesque på torget Temer Henna. Några kvällar har det blivit här men
aldrig så tidigt på kvällen. Klockan är snart 18 och det är ganska folktomt. Lokalborna
kommer inte hit förrän vid 20-21 snåret. Då är det lite svalare och de kommer ut ur sina
krypin.

Varja gång jag har varit här, oavsett tid, har det suttit en man några bord bort. Han sitter
här i timal. Röker vattenpipa. Han har hela tiden munstycket i munnen. Gör inget annat. Bara
röker vattenpipa. Ha är säkert yngre än jag men hans kroppshydda  visar något annat. Magen
är större än en höggravid kvinnas, han sitter tillbakalutad i fåtöljen så magen framträder
ännu mera.

Generellt kan sägas att männen, och kvinnorna för den delen, är välmående här.
Idag har varit en speciell dag ute på havet. Två dyk har jag gjort och båda har varit rena
nöjesdyk. Båda gångerna har jag haft en kamera i handen. På förmiddagen fick jag låna Bernts
GoPro och då passade jag på att videofilma. På eftermiddagen hyrde jag dykcentrets
stillbildskamera. Jo, det kan ju tyckas naturligt att jag skulle fota även när jag är under
vatten men saken är den att det inte är så lätt när man är nybörjare på dykning.

Det är mycket att hålla reda på: mask, reglutator, dykdator (djup, tid) luften i västen
beroende på hur djupt man är och framför allt, andningen. Att kontrollera flytkramften, att
alltid vara neutral är det absolut viktigaste. Kan man det, då kan man också kontrollera vad
och var man vill fotografera. Och idag har det gått riktigt bra. Jag fick till och med
beröm. Det sista dyket är trots allt 'bara' mitt tolfte. Bernt är härlig och omtänksam. Han
står ombord och filmar mig när jag ska i första dyket, räcker sen över kameran till mig
innan jag sänker mig neråt.

Men inte nog med att dyket har gått bra, jag har också träffat underbara människor ovan
ytan. Idag är det Cecilia och jag som dykt tillsammans med guiden Anna. Precis som Bernt och
jag hade gemensamma beröringspunkter har jag och Cecili det också. Det visar sig att hon är
sjukgymnast som också har varit i Kina tillsammans med Shen om organisatör. Cecilia är en
härlig person som jag absolut vill lära känna mera.

Cecilia och  Bernt har blivit, för mig, två inspirationskällor. De har mycket att berätta och jag lyssnar, insuper. Innan vi kommer iland bestämmer vi oss för att träffas imorgon och äta middag ihop. Ska bli jätte trevligt.Ikväll är det tydligen någon viktig fotbollsmatch på tv. Liverpool hör jag den egyptiske
kommentatorn säga. Engelsmännen är på Jobo's, egyptierna här på Arabesque. Samma match,
samma intressen. Några män spelar backgammon men de flesta röker sin pipa.

4 maj

Till frukosten klockan 7. Bernt sitter redan där och efter att ha pratat med varandra 5 minuter att jag bokat in dykningen till fel dag. Jag vill ut och dyka imorgon, lördag, för då ska man ut till Dolphin House. Men jag har bokat dyk till idag. Kvart över åtta, när bussen kommer, pratar jag med Janna och allt löser sig. Jag följer med imorgon. Puh.

Förutom att avsluta en bok och påbörja nästa, hela tiden under parasollet, ägnas dagen mest
åt att prata med Bernt. Vi delar många tankar med varandra. Det blir verkligen allt från
barn, livet, döden, elektronik, jakt, måleri, resor, upplevelser och allt däremellan. Men
utav någon underlig anledning landar vi alltid vid ämnet mat. Jo, mat är ett kärt ämne både
i tanken och för smaklökarna. Så Bernt, generös som han är, bjuder på middag den här
kvällen.


God mat, trevligt sällskap och samtalsämnen som aldrig tycks ta slut men  värmen har väl
gjort sitt idag och jag känner mig totalt slut vid 8-tiden. Men jag har svårt att somna när
jag väl har krupit i säng. Boken är för bra, samtalen med Bernt alldeles för intressanta och
jag måste erkänna, jag känner mig lite spänd inför morgondagen. Två nöjesdyk. Sömnen är
orolig hela natten.

3 maj

Vaknar tidigt men försöker inte låtsas om det och somnar om. Nästa gång jag tittar å klockan
är hon tjugo i 9. Snabbt upp för att äta frukost. Omelett, yoghurt med lite fikonmarmelad
och melon. Mätt och belåter lägger jag på solstolen under parasollet och tar in alla
upplevelser. Läser min bok och drömmer mig bort. Bernt kommer förbi och vi bestämmer att ta
en gemensam lätt lunch. Återigen trevliga samtal.

Tillbaka till solstolen och senare på eftermiddagen bjuder Bernt på kaffe. Vi hade igår
pratat om kameror och han hade berättat att han har en GoPro. En sån där liten kamera som
man kan sätta fast på hjälm och som också är vattentät ner till 30 meter. Han har erbjuder
sig att låna ut den till mig nästa gång jag ska dyka, så nu hämtar han den till mig.
Imorgon är det torsdag och Penny hade rekomenderat mig den turen. Så jag bestämmer mig för
att gå bort till dykcentret och boka morgondagen. På väg tillbaka till hotellet stannar jag
till och intar en soppa. Gott. Sen sätter jag igång att lära mig kameran. Imorgon blir det
filma av.

2 maj

Aldrig någonsin har jag tagit så lite bilder när jag har varit på en resa. Så när jag vaknar
halv sex på morgonen och frukosten inte serveras förrän 7, tar jag med mig kameran på en
promenad. El gouna är ett artificiellt ställe på sätt och vis. Lite som Dubai där man har
byggt på landområden som är skapade av människan. Ungefär som små öar sammanbundna med
varandra. Smart på ett sätt för alla hotell och privata hem har en bit hav. Men hopplöst för
en som mig som tycker om långa promenader utmed havet.

Det är jag och två jobbare som är ute. Gillar det, gillar när det inte är smockfullt med folk. Betrakta hur man inreder sina balkonter, terasser, stenläggningarna och.... de små krabborna. Små, riktigt små krabbor som  gräver en gång i sanden och det de gräver undar sprider de som små konstverk runt ingången.

Väl på tillbaka hämtar jag mig en kopp kaffe i restaurangen och sätter mig på balkongen en
stund. Lugnt. Snyggar till mig och beger mig mot frukosten. Kocken ler och hälsar när han
ser mig och idag beställer jag omelett på ett ägg, Yoghurt med en liten klick fikonmarmelad
till och mera kaffe.

Bernt, som var med ombord igår, slår sig ner vid samma bord. En mycket imponerande man. Verkligen en person att beundra. En man som efter pensionen verkligen inte lämnar avtryck i soffan. Tvärtom, han berättar om alla resor han gjort. Hur han omfamnar livet. Imponerande. Pensionär som han är, brukar han resa en 4 månader per vinter. Återigen påminns jag om varför jag älskar att resa. Mötet med människor, att höra deras berättelser.

En lugn dag vid poolen. Precis vad jag behöver. En god bok, sol och ingen stress. Men visst,
tankarna går till havet och brisen.

Bernt har också en lugn dag vid poolen och vi tar en kaffe ihop vid lunchtid. Och är det inte intressant hur liten världen är. När jag skulle åka till New York så kom jag över en blogg som heter I ett annat New York. Den finns på FB också och jag kan starkt rekommendera den. Det visar sig att det är Bernts son och och blivande svärdotter som ligger bakom den. hmmm...

1 Maj

Två dyk idag. Det första blir ett Nitrox dyk. Även om jag använt Nitrox senaste dagarna
måste ett dyk för att göra färdigt Nitrox kursen. Så egentligen är det bara att njuta den
här gången. Datorn har jag lärt mig, jag kan testa nitroxblandningen och jag vet hur man
dokummenterar. Det finns inget nytt att lära så nu är det bara att njuta.

Det andra blir i strömt vatten. Här gäller det för gruppen att hålla ihop vilket innebär att
alla måste i vattnet samtidigt. Jo, lite pirrigt är det. Janna, som också är fridykare,
hoppar i först för att kolla av åt vilket håll stömmen  går. Sen plockar vi upp henne och
beger oss till den plats där vi ska i. Med full utrustning i 20 minuter börjar en del
beklaga sig över värmen i våtdräkterna. Men det är bara att bita ihop, slappna av så gott
det går med två våtdräkter, 11 kg blu runt höfterna, tub på ryggen och bara andas lugnt.
Helt plötsligt ska vi i, alla på en gång. Nu gäller det att komma ihåg allt som måste göras.
Regulatorn i munnen, hålla om den och masken med höger, vänster på viktbältet och halvfull
väst. Stort kliv, i vattnet, signalera ok till båten, tummen ner från alla, vi blåser ut
luften ur västarna och så är vi på väg ner.

Det här, mitt 10e dyk blir det mest fantastiska jag upplevt. Förutom att jag inte har någon känsel i mina stortår och tummar efter 30 minuter för jag har börjat frysa, så är det här dyket hittils det bästa. Jag har kontroll över flytkraften oavsett djup, och jag kan finjustera med hjälp av min andning. Ett par
gånger börjar jag flyta upp men då slappnar jag av, andas lugnt och kommer ner till rätt
nivå. Wow, det här är så häftigt! Nu fattar jag vad de pratar om alla där hemma som har sagt
till mig hur underbart och fantastiskt det är att dyka.

Att jag kan bestämma när jag ska stanna och vara helt stilla i vattnet för att njuta av 4
dragon fish (vad de nu heter på svenska), en bamsestor bläckfisk som majestätiskt förflyttar
sig och alla andra varelser som finns i detta klara blå vatten som omger oss. Pennu boxas
med en Nemo, som hon brukar göra när hon kommer nära sådana. Janna som guidar, är hur bra
som helst och jag tar mig tid att titta både neråt och uppåt. Vi håller oss mellan 13 och 8
meter men tyvärr är strömmen inte så stark idag som jag upplevde den för några dagar sedan.
Men det gör inget, jag har fattat grejen.  Det sista vi gör är att skicka upp signal till
båten var vi är. Den sista delen av sista lektionen.

Väl uppe är det handskakningar och gratulationer. Jag är klar med min Advanced. Shit, tänk
att jag för några dagar sedan tänkte att dyka ska jag aldrig göra igen.
Glömde visst säga att lunchen som vanligt var utsökt. Synd att kocken är gift. Han är rätt
liten och hade lätt fått plats i resväskan annars.

Jag följer med till dykcentret för att göra färdigt det skriftliga Nitroxprovet.
Tänker på Monica Z när hon sjunger: sakta vi gå genom stan. Sakta går jag tillbaka till
hotellet och tänker att visst är det synd att det inte syns på oss människor..... Det står
inte 'klarat kursen och alla dyken, jag känner mig så lycklig' i pannan på mig. Hade varit
användbart i andra situationer också.

En snabb dusch och iväg för att få i mig lite mat. Samma ställe, samma servitör,
kycklingsoppa och en liten öl. Aaaaa.... så gott. Dags att sova.