7 maj - sista dagen

Vaknar kvart i sex. Bussen hämtar klockan 10 så jag har gott om tid men inte tillräckligt med tid att göra något. Hade gärna tagit en sista promenad, insupit och landat i upplevelserna. Igår kväll la jag allt som skulle packas ner på den andra sängen. Den som bara har fungerat som en avställningsyta. Nu tar jag fram resväskan och börjar packa ner det jag ska ha med mig. Med tanke på att jag hade en massa övervikt som jag valde att betala för på Landvetter har jag nu sorterat bort en del saker. Solskyddsfaktor och annat som låg i necessären får vara kvar. Jag kan inte riskera att åka på en avgift igen.

Det tar inte många minuter att packa så jag har tid över till en sittning på balkongen, läsa lite och i bakgrunden hör jag Muhamed, kocken, som vispar lite i omeletterna. Muhamed, alltid lika vänlig och när jag kommer till honom idag säger han: omelett habibi? Mmmm.... När orden kommer från honom känns de helt ok. Jag beundrar honom. Här står han, varje morgon, och gör omeletter, äggröror, stekeker ägg och pannkakor till oss turister och ändå har han ett leende på läpparna.

Borsta tänderna, lägger ner de sista sakerna i väskan och lämna rummet. På väg mot lobbyn träffar jag Yasar. Men han skulle ju inte vara här idag, sa han igår. Jo då, han säger att han kom idag bara för att träffa mig. Jo jo ... Checka ut och nu är det bara att vänta.

Sitter och läser när Kent, dyk-mannen, kommer. Det tar inte ens tre sekunder innan han, precis som vanligt, säger något negativt. Jo, jag fattar, han försöker konversera: jaha, då får vi se när vi kommer hem?! Först förstår jag inte vad han menar så jag frågar, hur menar du? Ska vi inte landa vid halv 8? Och då börjar hans klagovisa: över hur han minsann alltid får vänta, hur de här egyptierna aldrig håller tiden, hur de alltid ska försöka lura en på pengar  ……. Detta tar aldrig slut. Vem han än pratar med, när han än gör det så klagar han. Tröstar mig att jag inte är hans fru och avfärdar honom med 'jag oroar mig inte över det' och tittar djupt ner i boken utan att se vad det står utan försöker koncentrera mig på att andas bort adrenalinet som höll på att börja rusa runt i kroppen. Hoppas verkligen inte jag får platsen bredvid honom på hemresan. Det orkar jag bara inte med. Jag vill hålla kvar min goa känsla av den här resan, vill inte kliva ur den här bubblan ännu.

Jag går ut och väntar på bussen. Två kvinnor, som jag sett vid polen under veckan, står och fotograferar. Jag erbjuder mig att fota dem tillsammans och den ena frågar mig om jag reser själv. Och så pratar vi om det en stund, hur det är att som kvinna resa själv. Inte ensam, men själv. Snart konstaterar vi att det inte är vi själva som har problem med singel-resandet. Det är våra vänner och närmaste som har det jobbigast.

Ok, nu är det dags att checka in, och framför allt, väga väskan. Hoppas verkligen att jag lämnat kvar tillräckligt med grejer på rummet. Resestrykjärnet rök. Har insett att jag ändå aldrig använder det. Har ju lärt mig hur man ska packa klänningarna för att slippa stryka. Ett badlakan och snorkelutrustningen. Och nu visar vågen …………. 17,5 kilo. Puh!

Säkerhetskontrollerna på flygplatsen är många men det känns som att de allra flesta av dem är till för att hålla ner arbetslöshetssiffrorna. Väl igenom kommer jag till ett ställe som mest liknar en basar. Shit, kommer på att jag har några presenter att inhandla. Hade ju tänkt jag skulle till Hurghada en dag för att fota och köpa presenter men det har helt enkelt inte blivit av. Men inga problem, här hittar jag, nästan, det jag hade tänkt mig.

Tänk att det ska ta så lång tid att förstå en del saker. Men idag har ett frågetecken blivit uträtat för mig. Just idag har jag insett att när man söker till pilothögskolan (!) för charterflyg (!) så får man, förutom sedvanlig inlämning av betyg även lämna in foto och röstprov. Jag tror att röstprovet väger tyngst. Det måste det göra. Hur kommer det sig annars att alla piloter har så sexiga röster?! Anders, som kör den här ’kärran’ idag, ser bra ut också. Han påstår att han har en Sofia med sig där framme men henne har vi varken hört eller sätt. Hmm…. Jag kan tänka mig fortsätta lyssna på Anders.

Och han vill tydligen att jag ska lyssna på honom. För han berättar att vi kommer bli försenade. Kanske en halvtimme (helt ok för min del om han pratar hela tiden tänker jag) En bana är avstängd och flygledartornen på Cypern pratar inte med varandra. Turkar och greker har haft den (o)vanan de senaste 30 åren.

Två och en halvtimme kvar. Dags att runda av.

Jag måste tillbaka! 

6 maj

18.03, sitter i lobbyn och väntar på Bernt. Vi ska träffa Cecilia och äta lite mat. Det kommer utan tvekan att bli en mycket trevlig kväll med två mycket intressanta personer.

Sista dagen här i El Gouna och Egypten. En lite konstig känsla infinner sig. Tror faktiskt inte jag har känt så här vid tidigare resor. Måste läsa igenom gamla bloggar och kolla.

Jag har ingen lust att åka hem. Egentligen har jag inte upptäckt det här landet över huvud taget. Har ju varit så upptagen med dykningen men också att faktiskt inte göra någonting. Jag har prioriterat det framför att sitta i en buss flera timmar en väg för  att se Luxor och Kairo. Och jag är nöjd med mitt beslut. Det här var ju vad jag behövde just nu.

Yaser, en kille som arbetar på 'hälso centret' vid hotellet med att sälja olika behandlingar , hälsar och strax är vi involverade i intressant samtal. Kan inte låta bli att fråga honom om hur det är i Egypten. Men han försäkrar mig om att människorna är vänliga, uppfostrade så. Han berättar om ett par som han träffade här för två år sedan. De hade beställt en tvådagars tur till Kairo och är fundersamma på om de verkligen ska åka. Men Yaser försäkrar dem om att det de inte behöver vara oroliga, och paret beger sig till Kairo mitt under pågående evolution. Vad en av mina arbetskamrater hemma berättade innan jag åkte var att de inte ens fick lämna hotellet medan oroligheterna pågick i Kairo. Hmmm...

Yaser berättar att han är gift, har en son på 4 som heter Yosef och som går på dagis och att hustrun arbetar. Glömde tyvärr fråga med vad. Yaser studerade ekonomi på universitetet men har inte hittat arbete inte branschen. Man måste känna någon som känner någon säger han. Och det spelar ingen roll om du har bra betyg eller inte. Kontakter är enda sättet.

Idag är det ovanligt varmt. Jag klarar inte av att ligga i solen. Inte för att jag gjort det så mycket. Har mest hållit mig i skuggan under parasollet. Men idag är det tilloch med nästan för varmt under parasollet. Bernt tittar förbi efter ett dopp i poolen och jag föreslår en enkel lunch på SnackShack ett par kvarter bort. Killen som har stället är helt underbar. Han fixar precis det man vill ha i smörgåsväg. Ingredienser han inte har köper han i butiken intill. Mackorna är himmelska och fritt wifi kommer på köpet.

Jag orkar inte med värmen idag och tar min tillflykt till rummet. Skönt med lite vila före dusch och uppsnyggning. Halv 7 ska Bernt, Cecilia och jag träffas på torget. Alla röstar för egyptiskt och vi går till restaurangen  bredvid Fool House. Så mysigt ställe. Vi väljer ett stort runt bord. Bernt sätter sig i soffan flankerad av C och mig i varsin fåtölj. Och sen går det inte att få stopp på pratet. Båda är så varma och generösa med berättelser om sina upplevelser. Tredje gången kyparen kommer så har vi äntligen bestämt vad vi vill äta. Auberginröra, stekta auberginer, vinbladsdolmar......... och ett fantastiskt gott bröd. Samtalen fortsätter och hade nog kunnat göra det många timmar till men jag börjar känna av tröttheten. Behöver en stund för mig själv. Bernt och Cecilia, de vill jag behålla i mitt liv.

Om jag minns rätt har C jobbat ett år på Västbanken, kan arabiska och har återvänt ett flertal gånger till Egypten. B har varit här 9-10 gånger. Och jag förstår verkligen. Arabiska nätter är inte att leka med. Och dagarna är inte så tokiga heller.