Vaknar kvart i sex. Bussen hämtar klockan 10 så jag har gott
om tid men inte tillräckligt med tid att göra något. Hade gärna tagit en sista
promenad, insupit och landat i upplevelserna. Igår kväll la jag allt som skulle
packas ner på den andra sängen. Den som bara har fungerat som en
avställningsyta. Nu tar jag fram resväskan och börjar packa ner det jag ska ha
med mig. Med tanke på att jag hade en massa övervikt som jag valde att betala
för på Landvetter har jag nu sorterat bort en del saker. Solskyddsfaktor och
annat som låg i necessären får vara kvar. Jag kan inte riskera att åka på en
avgift igen.
Det tar inte många minuter att packa så jag har tid över
till en sittning på balkongen, läsa lite och i bakgrunden hör jag Muhamed,
kocken, som vispar lite i omeletterna. Muhamed, alltid lika vänlig och när jag
kommer till honom idag säger han: omelett habibi? Mmmm.... När orden kommer
från honom känns de helt ok. Jag beundrar honom. Här står han, varje morgon,
och gör omeletter, äggröror, stekeker ägg och pannkakor till oss turister och
ändå har han ett leende på läpparna.
Borsta tänderna, lägger ner de sista sakerna i väskan och
lämna rummet. På väg mot lobbyn träffar jag Yasar. Men han skulle ju inte vara
här idag, sa han igår. Jo då, han säger att han kom idag bara för att träffa
mig. Jo jo ... Checka ut och nu är det bara att vänta.
Sitter och läser när Kent, dyk-mannen, kommer. Det tar inte
ens tre sekunder innan han, precis som vanligt, säger något negativt. Jo, jag
fattar, han försöker konversera: jaha, då får vi se när vi kommer hem?! Först
förstår jag inte vad han menar så jag frågar, hur menar du? Ska vi inte landa
vid halv 8? Och då börjar hans klagovisa: över hur han minsann alltid får
vänta, hur de här egyptierna aldrig håller tiden, hur de alltid ska försöka
lura en på pengar ……. Detta tar aldrig
slut. Vem han än pratar med, när han än gör det så klagar han. Tröstar mig att
jag inte är hans fru och avfärdar honom med 'jag oroar mig inte över det' och
tittar djupt ner i boken utan att se vad det står utan försöker koncentrera mig
på att andas bort adrenalinet som höll på att börja rusa runt i kroppen. Hoppas
verkligen inte jag får platsen bredvid honom på hemresan. Det orkar jag bara
inte med. Jag vill hålla kvar min goa känsla av den här resan, vill inte kliva
ur den här bubblan ännu.
Jag går ut och väntar på bussen. Två kvinnor, som jag sett
vid polen under veckan, står och fotograferar. Jag erbjuder mig att fota dem
tillsammans och den ena frågar mig om jag reser själv. Och så pratar vi om det
en stund, hur det är att som kvinna resa själv. Inte ensam, men själv. Snart
konstaterar vi att det inte är vi själva som har problem med singel-resandet.
Det är våra vänner och närmaste som har det jobbigast.
Ok, nu är det dags att checka in, och framför allt, väga
väskan. Hoppas verkligen att jag lämnat kvar tillräckligt med grejer på rummet.
Resestrykjärnet rök. Har insett att jag ändå aldrig använder det. Har ju lärt
mig hur man ska packa klänningarna för att slippa stryka. Ett badlakan och
snorkelutrustningen. Och nu visar vågen …………. 17,5 kilo. Puh!
Säkerhetskontrollerna på flygplatsen är många men det känns
som att de allra flesta av dem är till för att hålla ner
arbetslöshetssiffrorna. Väl igenom kommer jag till ett ställe som mest liknar
en basar. Shit, kommer på att jag har några presenter att inhandla. Hade ju
tänkt jag skulle till Hurghada en dag för att fota och köpa presenter men det
har helt enkelt inte blivit av. Men inga problem, här hittar jag, nästan, det
jag hade tänkt mig.
Tänk att det ska ta så lång tid att förstå en del saker. Men
idag har ett frågetecken blivit uträtat för mig. Just idag har jag insett att
när man söker till pilothögskolan (!) för charterflyg (!) så får man, förutom
sedvanlig inlämning av betyg även lämna in foto och röstprov. Jag tror att
röstprovet väger tyngst. Det måste det göra. Hur kommer det sig annars att alla
piloter har så sexiga röster?! Anders, som kör den här ’kärran’ idag, ser bra
ut också. Han påstår att han har en Sofia med sig där framme men henne har vi
varken hört eller sätt. Hmm…. Jag kan tänka mig fortsätta lyssna på Anders.
Och han vill tydligen att jag ska lyssna på honom. För han
berättar att vi kommer bli försenade. Kanske en halvtimme (helt ok för min del
om han pratar hela tiden tänker jag) En bana är avstängd och flygledartornen på
Cypern pratar inte med varandra. Turkar och greker har haft den (o)vanan de
senaste 30 åren.
Två och en halvtimme kvar. Dags att runda av.
Jag måste tillbaka!
No comments:
Post a Comment