5 maj

Sitter på restaurangen Arabesque på torget Temer Henna. Några kvällar har det blivit här men
aldrig så tidigt på kvällen. Klockan är snart 18 och det är ganska folktomt. Lokalborna
kommer inte hit förrän vid 20-21 snåret. Då är det lite svalare och de kommer ut ur sina
krypin.

Varja gång jag har varit här, oavsett tid, har det suttit en man några bord bort. Han sitter
här i timal. Röker vattenpipa. Han har hela tiden munstycket i munnen. Gör inget annat. Bara
röker vattenpipa. Ha är säkert yngre än jag men hans kroppshydda  visar något annat. Magen
är större än en höggravid kvinnas, han sitter tillbakalutad i fåtöljen så magen framträder
ännu mera.

Generellt kan sägas att männen, och kvinnorna för den delen, är välmående här.
Idag har varit en speciell dag ute på havet. Två dyk har jag gjort och båda har varit rena
nöjesdyk. Båda gångerna har jag haft en kamera i handen. På förmiddagen fick jag låna Bernts
GoPro och då passade jag på att videofilma. På eftermiddagen hyrde jag dykcentrets
stillbildskamera. Jo, det kan ju tyckas naturligt att jag skulle fota även när jag är under
vatten men saken är den att det inte är så lätt när man är nybörjare på dykning.

Det är mycket att hålla reda på: mask, reglutator, dykdator (djup, tid) luften i västen
beroende på hur djupt man är och framför allt, andningen. Att kontrollera flytkramften, att
alltid vara neutral är det absolut viktigaste. Kan man det, då kan man också kontrollera vad
och var man vill fotografera. Och idag har det gått riktigt bra. Jag fick till och med
beröm. Det sista dyket är trots allt 'bara' mitt tolfte. Bernt är härlig och omtänksam. Han
står ombord och filmar mig när jag ska i första dyket, räcker sen över kameran till mig
innan jag sänker mig neråt.

Men inte nog med att dyket har gått bra, jag har också träffat underbara människor ovan
ytan. Idag är det Cecilia och jag som dykt tillsammans med guiden Anna. Precis som Bernt och
jag hade gemensamma beröringspunkter har jag och Cecili det också. Det visar sig att hon är
sjukgymnast som också har varit i Kina tillsammans med Shen om organisatör. Cecilia är en
härlig person som jag absolut vill lära känna mera.

Cecilia och  Bernt har blivit, för mig, två inspirationskällor. De har mycket att berätta och jag lyssnar, insuper. Innan vi kommer iland bestämmer vi oss för att träffas imorgon och äta middag ihop. Ska bli jätte trevligt.Ikväll är det tydligen någon viktig fotbollsmatch på tv. Liverpool hör jag den egyptiske
kommentatorn säga. Engelsmännen är på Jobo's, egyptierna här på Arabesque. Samma match,
samma intressen. Några män spelar backgammon men de flesta röker sin pipa.

4 maj

Till frukosten klockan 7. Bernt sitter redan där och efter att ha pratat med varandra 5 minuter att jag bokat in dykningen till fel dag. Jag vill ut och dyka imorgon, lördag, för då ska man ut till Dolphin House. Men jag har bokat dyk till idag. Kvart över åtta, när bussen kommer, pratar jag med Janna och allt löser sig. Jag följer med imorgon. Puh.

Förutom att avsluta en bok och påbörja nästa, hela tiden under parasollet, ägnas dagen mest
åt att prata med Bernt. Vi delar många tankar med varandra. Det blir verkligen allt från
barn, livet, döden, elektronik, jakt, måleri, resor, upplevelser och allt däremellan. Men
utav någon underlig anledning landar vi alltid vid ämnet mat. Jo, mat är ett kärt ämne både
i tanken och för smaklökarna. Så Bernt, generös som han är, bjuder på middag den här
kvällen.


God mat, trevligt sällskap och samtalsämnen som aldrig tycks ta slut men  värmen har väl
gjort sitt idag och jag känner mig totalt slut vid 8-tiden. Men jag har svårt att somna när
jag väl har krupit i säng. Boken är för bra, samtalen med Bernt alldeles för intressanta och
jag måste erkänna, jag känner mig lite spänd inför morgondagen. Två nöjesdyk. Sömnen är
orolig hela natten.

3 maj

Vaknar tidigt men försöker inte låtsas om det och somnar om. Nästa gång jag tittar å klockan
är hon tjugo i 9. Snabbt upp för att äta frukost. Omelett, yoghurt med lite fikonmarmelad
och melon. Mätt och belåter lägger jag på solstolen under parasollet och tar in alla
upplevelser. Läser min bok och drömmer mig bort. Bernt kommer förbi och vi bestämmer att ta
en gemensam lätt lunch. Återigen trevliga samtal.

Tillbaka till solstolen och senare på eftermiddagen bjuder Bernt på kaffe. Vi hade igår
pratat om kameror och han hade berättat att han har en GoPro. En sån där liten kamera som
man kan sätta fast på hjälm och som också är vattentät ner till 30 meter. Han har erbjuder
sig att låna ut den till mig nästa gång jag ska dyka, så nu hämtar han den till mig.
Imorgon är det torsdag och Penny hade rekomenderat mig den turen. Så jag bestämmer mig för
att gå bort till dykcentret och boka morgondagen. På väg tillbaka till hotellet stannar jag
till och intar en soppa. Gott. Sen sätter jag igång att lära mig kameran. Imorgon blir det
filma av.

2 maj

Aldrig någonsin har jag tagit så lite bilder när jag har varit på en resa. Så när jag vaknar
halv sex på morgonen och frukosten inte serveras förrän 7, tar jag med mig kameran på en
promenad. El gouna är ett artificiellt ställe på sätt och vis. Lite som Dubai där man har
byggt på landområden som är skapade av människan. Ungefär som små öar sammanbundna med
varandra. Smart på ett sätt för alla hotell och privata hem har en bit hav. Men hopplöst för
en som mig som tycker om långa promenader utmed havet.

Det är jag och två jobbare som är ute. Gillar det, gillar när det inte är smockfullt med folk. Betrakta hur man inreder sina balkonter, terasser, stenläggningarna och.... de små krabborna. Små, riktigt små krabbor som  gräver en gång i sanden och det de gräver undar sprider de som små konstverk runt ingången.

Väl på tillbaka hämtar jag mig en kopp kaffe i restaurangen och sätter mig på balkongen en
stund. Lugnt. Snyggar till mig och beger mig mot frukosten. Kocken ler och hälsar när han
ser mig och idag beställer jag omelett på ett ägg, Yoghurt med en liten klick fikonmarmelad
till och mera kaffe.

Bernt, som var med ombord igår, slår sig ner vid samma bord. En mycket imponerande man. Verkligen en person att beundra. En man som efter pensionen verkligen inte lämnar avtryck i soffan. Tvärtom, han berättar om alla resor han gjort. Hur han omfamnar livet. Imponerande. Pensionär som han är, brukar han resa en 4 månader per vinter. Återigen påminns jag om varför jag älskar att resa. Mötet med människor, att höra deras berättelser.

En lugn dag vid poolen. Precis vad jag behöver. En god bok, sol och ingen stress. Men visst,
tankarna går till havet och brisen.

Bernt har också en lugn dag vid poolen och vi tar en kaffe ihop vid lunchtid. Och är det inte intressant hur liten världen är. När jag skulle åka till New York så kom jag över en blogg som heter I ett annat New York. Den finns på FB också och jag kan starkt rekommendera den. Det visar sig att det är Bernts son och och blivande svärdotter som ligger bakom den. hmmm...

1 Maj

Två dyk idag. Det första blir ett Nitrox dyk. Även om jag använt Nitrox senaste dagarna
måste ett dyk för att göra färdigt Nitrox kursen. Så egentligen är det bara att njuta den
här gången. Datorn har jag lärt mig, jag kan testa nitroxblandningen och jag vet hur man
dokummenterar. Det finns inget nytt att lära så nu är det bara att njuta.

Det andra blir i strömt vatten. Här gäller det för gruppen att hålla ihop vilket innebär att
alla måste i vattnet samtidigt. Jo, lite pirrigt är det. Janna, som också är fridykare,
hoppar i först för att kolla av åt vilket håll stömmen  går. Sen plockar vi upp henne och
beger oss till den plats där vi ska i. Med full utrustning i 20 minuter börjar en del
beklaga sig över värmen i våtdräkterna. Men det är bara att bita ihop, slappna av så gott
det går med två våtdräkter, 11 kg blu runt höfterna, tub på ryggen och bara andas lugnt.
Helt plötsligt ska vi i, alla på en gång. Nu gäller det att komma ihåg allt som måste göras.
Regulatorn i munnen, hålla om den och masken med höger, vänster på viktbältet och halvfull
väst. Stort kliv, i vattnet, signalera ok till båten, tummen ner från alla, vi blåser ut
luften ur västarna och så är vi på väg ner.

Det här, mitt 10e dyk blir det mest fantastiska jag upplevt. Förutom att jag inte har någon känsel i mina stortår och tummar efter 30 minuter för jag har börjat frysa, så är det här dyket hittils det bästa. Jag har kontroll över flytkraften oavsett djup, och jag kan finjustera med hjälp av min andning. Ett par
gånger börjar jag flyta upp men då slappnar jag av, andas lugnt och kommer ner till rätt
nivå. Wow, det här är så häftigt! Nu fattar jag vad de pratar om alla där hemma som har sagt
till mig hur underbart och fantastiskt det är att dyka.

Att jag kan bestämma när jag ska stanna och vara helt stilla i vattnet för att njuta av 4
dragon fish (vad de nu heter på svenska), en bamsestor bläckfisk som majestätiskt förflyttar
sig och alla andra varelser som finns i detta klara blå vatten som omger oss. Pennu boxas
med en Nemo, som hon brukar göra när hon kommer nära sådana. Janna som guidar, är hur bra
som helst och jag tar mig tid att titta både neråt och uppåt. Vi håller oss mellan 13 och 8
meter men tyvärr är strömmen inte så stark idag som jag upplevde den för några dagar sedan.
Men det gör inget, jag har fattat grejen.  Det sista vi gör är att skicka upp signal till
båten var vi är. Den sista delen av sista lektionen.

Väl uppe är det handskakningar och gratulationer. Jag är klar med min Advanced. Shit, tänk
att jag för några dagar sedan tänkte att dyka ska jag aldrig göra igen.
Glömde visst säga att lunchen som vanligt var utsökt. Synd att kocken är gift. Han är rätt
liten och hade lätt fått plats i resväskan annars.

Jag följer med till dykcentret för att göra färdigt det skriftliga Nitroxprovet.
Tänker på Monica Z när hon sjunger: sakta vi gå genom stan. Sakta går jag tillbaka till
hotellet och tänker att visst är det synd att det inte syns på oss människor..... Det står
inte 'klarat kursen och alla dyken, jag känner mig så lycklig' i pannan på mig. Hade varit
användbart i andra situationer också.

En snabb dusch och iväg för att få i mig lite mat. Samma ställe, samma servitör,
kycklingsoppa och en liten öl. Aaaaa.... så gott. Dags att sova.

30 April

Åter till havet. Penny ska ta hand om mig. Jag har tur idag, jag är den enda eleven och jag
får ha Penny för mig själv. Vi ska göra 3 dyk: Peak Performance Boyancy, Deep och
Navigation.

Jag har en hel våtdräkt och en med korta ben på mig. Fastän Penny har plockat på mig extra
bly sjunker jag inte. Jag börjar med 8 kilo men slutar med att ha 11. Men någonting är inte
helt rätt, jag tippar hela tiden åt höger. Känner mig inte bekväm. Till nästa dyk har jag
omgrupperat vikterna och nu funkar det bättre. Upp, byta tub och ner igen.

Vid alla dyk har jag haft problem med tryckutjämningen vid 7-8 meter. Men den här gången
blir det jobbigt vid  16 också. Blir lite fundersam över hur det ska gå att ta sig ner till
30. Men vid 18 så släpper det ordentligt och sen är det bara att ta sig ner. Vi sitter  på
en avsats vid 29,6 meter och Penny visar mig en golfboll och en annan rund sak som jag får
känna på. Den är mörkt brun-svart. Och så biter hon i den, tar en tugga. Då ser jag att det
är en tomat. Penny lyser på den med ficklampa och så visar sig tomatens röda färg.
Säkerhetsstopp och sedan upp för en välbehövlig lunch.

Tredje dyket för dagen ska det navigeras med kompass. Först kontrollera hur långt jag kommer
på 30 benspark. För första gången märker jag av strömmarna. 25 benspark tillbaka och det går
mycket lättare. Bra att komma ihåg när jag ska navigera med kompassen. Och detta ska jag
göra i en kvadrat. Jag missar mitt mål med 1 meter. Men det blir godkännt och jag är nöjd.
Ikväll har jag mycket att läsa. Jag har Nitroxen göra klart pluss de tre avsnitten vi gjorde
idag. En snabb dusch och nu måste jag få mat i mig. Tar mig till samma ställe som igår, god
mat och god service. När klockan är 8 på kvällen är jag färdig för sömnhelt slut. Trött.

Somnar gott. 

29 april

Vilodag. Smälta alla intryck.

Frukost och för första gången sen jag anlände lägger jag mig vid poolen. Personalen undrar
om jag anlände igår eftersom de inte har sett mig tidigare. Läsa, sola, ligga i skuggan
(mycket i skuggan för i dag är det riktigt varmt) lyssna på musik och framför allt betrakta
alla täckta kvinnor som är på semeter med sina familjer. Männen ledigt klädda i t-tröjor och
shorts, kvinnorna invirade i olika tygstycken så man bara ser ansikte händer och fötter.

Vid halv två på dagen tar jag mig till det svala rummet och somnar gott. Vid 4 är jag
duschad och fräsch på väg till dykcentret för att hämta uv-bilderna jag tog igår. Nitrox-
utbildningen måste göras klar också. Jo, något mer dyk vill jag nog göra. Jag pratar en
stund med Penny och ganska snart står det klart att det blir mycket billigare för mig att
påbörja Advanced än att köpa 4 dyk. Hmmm... lite galet är det. För två dagar sedan, natten
innan jag skulle göra sista dyket för Open Water certifikatet, vaknade jag säkert en gång i
kvarten och tänkte att efter det här, då ska jag aldrig dyka igen. Idag längtade jag ut till
havet och djupet.

Till apoteket för att inhandla myggmedel och sen lite mat. Maten här är verkligen något jag
kommer att sakna. Fisksoppa, en röra på sesamfrön, bröd, en öl och turkiskt kaffe: 80 pund
inklusive driks. Lunchen på båten kostar 35. Alldeles för mätt tar jag mig till affären för
att köpa vatten och något gott till imorgon.

Nu dags att sova, samla krafter inför morgondagens äventyr.

28 april

Idag gäller det. Jag ska göra sista dyket för att bli certifierad till 18 meter. Anna ska vara min instruktör. En mycket lugn person som ger mig så mycket positivt. Det känns att det
kommer att gå bra trots att jag är lite nervös inför nedstigningen. Inga rep idag. Kontrollerad nedstigning, kompassövningar, balansering och slutligen ska jag hovra. alltså vara helt stilla genom att kontrollera andningen.

Men först så bestämmer jag mig för att ta Nitrox kursen. Anna går igenom allt med mig. Jag
kontrollerar min tank, ställer in dykdatorn, sätter på väst på tanken, kontrollerar att allt
funkar som det ska.

Och det går hur bra som helst. Allt bara flyter på. Ingen blyklump ner, tryckutjämningen
funkar bra, och ingen kork upp. Undervattenslivet är bara så vackert. Jag börjar känna mig
trygg och har till och med närvaro nog att titta på vad som finns runt mig.

Vi är vid Dolphin House. Ett Och mycket otroligt vackert rev med massor med delfiner omkring
oss. Vid slutet av dyket så kommer de. Graciösa. Kameran är med. Så det blir alltså till att
fira mitt certifikat med att åter få se delfiner.

Som vanligt är lunchen mer än lovligt god. Allt tillagat ombord och vackert upplagt. Efter
en kort vila är det dags för mitt femte dyk. Men det första nöjesdyk. Inga övningar som tar
tid och luft, bara njutning. Det här gången har jag kameran med mig från start. Jag känner
mig riktigt stolt över mig själv att jag klarar av dykningen och fotograferandet så bra.
Samtidigt alltså. Att gå nära det jag vill fotografera, att hålla nivån, att inte gå på
korallerna, hålla koll på trycket ....... Och inte är det så att fiskarna står stilla nära
jag säger cheeees. Ska bli spännande att se hur bilderna blir.

Jag är nästa euforisk. Nöjd men trött.

Vi är tillbaka i hamn tidigt idag för båten måste hem till Hurghada före 18. Passar mig bra
för idag är det lördag och jag tänkte ge mig in till Hurghada och träffa salsa gänget.
Allt nattliv börjar klockan 22 här så det är inte mycket idé att rusa in till staden. Vid
nio tiden tar jag en tuc tuc från hotellet och ber honom köra mig till bussen som ska till
Hurghada. Vi åker inte mer än 200 m innan föraren börjar tuta och blinka hysteriskt för att
slutligen förklara att bussen framför oss är den jag ska med. Bussen stannar och jag på.
Halvfull buss med bara män. Och jag i klänning. Hmmm.... Lite blickar slängs åt mitt håll
men jag fortsätter hålla huvudet högt.

På kartan över El Gouna finns det en prick utsatt och där står det: Buss to Hurhada. Men
alla de ställen där folk hoppade på bussen, ibland i farten, var säkert 30 innan vi till
slut lämnade El Gouna. Totalt tog resan ungefär 40 minuter med alla stopp utmed vägen.Män
kliver på, hälsar, känner någon längre bak i bussen, ropar tvärs igenom, pratar, det tutas,
alla fönster öppna och ljudnivån är hög av allt.  Hela vägen åker vi med bussdörren öppen.
Och all denna underhållning för bara 5 pund.

När alla andra gick av, då gick jag också av. Här är en härlig mix av gammalt-nytt. Ett
tumultliknande ..... jag vet inte vad man ska kalla det. Jag gillar det. Det är så mycket
liv i både staden och människorna.

Men jag är inte framme. Miguel har skrivit till migså här: hotel Moon Valley, nära McDonalds
på Sheraton Road. Så jag tar en taxi, han vill ha 30 pund. Inte mycket att snacka om. Så
kommer vi till Sheraton Road och jag inser snart att han inte har någon aning om var detta
Moon Valley ligger. När vi har åkt fram och till baka på denna gata 7 gånger ber jag honom
ringa Miguel och äntligen kan jag betala och kliva ur.

Jag hör musiken och drar mig ditåt. Mot stranden. Ett litet dansgolv (mosaik) och bekväma
sittgrupper runtom. Tre par är uppe och dansar. Miguel kommer emot mig och välkomnar mig med
tre kindpussar. Sen bjuder han upp direkt. Gummisulor mot mosaikgolv: ingen bra kombination.
Det är bara att 'trampa' på och inte tänka så mycket på dansskorna som ligger i väskan.
Miguel är så omhändertagande och presenterar mig för några kavaljerer som naturligtvis
bjuder upp. Och jag måste säga att jag är verkligen imponerad av alla här. Det är inte så
många som dansar men de som gör det blandar salsa, bachata, rumba, cha cha, tango och
regaeton.

Och helt plötsligt för att göra en längre historia mycket kortare så står jag på ett hustak
med utsikt över Hurghada, dansar till Lady in Red,  dricker turkiskt kaffe (en sockerbit)
och får en kärleksförklaring av en man som på största allvar berättar för mig att det är mig
han har väntat på, antingen flyttar jag till honom eller så flyttar han till mig. Och han
känner att det finns en kemi mellan oss som är så ovanlig, vi är ämnade för varandra. När
jag för 70-11e gången förklarar att  .... ja, ni fattar, så hjälper han mig att förhandla
fram ett bra pris för taxiresan tillbaka till El Gouna (50 pund) och jag är på 'hem'.
El Gouna är ett slags gated community så till vida att när en taxi kör in på området får han
lämna ifrån sig sitt id-kort som han får tillbaka när han kör ut. Så även min chaffis och
hans bror som vi plockade upp på vägen.

Den här dagen blev lång. Jag vaknade 5 på morgonen och släckte 22 timmar senare. Men vilken
dag.