28 april

Idag gäller det. Jag ska göra sista dyket för att bli certifierad till 18 meter. Anna ska vara min instruktör. En mycket lugn person som ger mig så mycket positivt. Det känns att det
kommer att gå bra trots att jag är lite nervös inför nedstigningen. Inga rep idag. Kontrollerad nedstigning, kompassövningar, balansering och slutligen ska jag hovra. alltså vara helt stilla genom att kontrollera andningen.

Men först så bestämmer jag mig för att ta Nitrox kursen. Anna går igenom allt med mig. Jag
kontrollerar min tank, ställer in dykdatorn, sätter på väst på tanken, kontrollerar att allt
funkar som det ska.

Och det går hur bra som helst. Allt bara flyter på. Ingen blyklump ner, tryckutjämningen
funkar bra, och ingen kork upp. Undervattenslivet är bara så vackert. Jag börjar känna mig
trygg och har till och med närvaro nog att titta på vad som finns runt mig.

Vi är vid Dolphin House. Ett Och mycket otroligt vackert rev med massor med delfiner omkring
oss. Vid slutet av dyket så kommer de. Graciösa. Kameran är med. Så det blir alltså till att
fira mitt certifikat med att åter få se delfiner.

Som vanligt är lunchen mer än lovligt god. Allt tillagat ombord och vackert upplagt. Efter
en kort vila är det dags för mitt femte dyk. Men det första nöjesdyk. Inga övningar som tar
tid och luft, bara njutning. Det här gången har jag kameran med mig från start. Jag känner
mig riktigt stolt över mig själv att jag klarar av dykningen och fotograferandet så bra.
Samtidigt alltså. Att gå nära det jag vill fotografera, att hålla nivån, att inte gå på
korallerna, hålla koll på trycket ....... Och inte är det så att fiskarna står stilla nära
jag säger cheeees. Ska bli spännande att se hur bilderna blir.

Jag är nästa euforisk. Nöjd men trött.

Vi är tillbaka i hamn tidigt idag för båten måste hem till Hurghada före 18. Passar mig bra
för idag är det lördag och jag tänkte ge mig in till Hurghada och träffa salsa gänget.
Allt nattliv börjar klockan 22 här så det är inte mycket idé att rusa in till staden. Vid
nio tiden tar jag en tuc tuc från hotellet och ber honom köra mig till bussen som ska till
Hurghada. Vi åker inte mer än 200 m innan föraren börjar tuta och blinka hysteriskt för att
slutligen förklara att bussen framför oss är den jag ska med. Bussen stannar och jag på.
Halvfull buss med bara män. Och jag i klänning. Hmmm.... Lite blickar slängs åt mitt håll
men jag fortsätter hålla huvudet högt.

På kartan över El Gouna finns det en prick utsatt och där står det: Buss to Hurhada. Men
alla de ställen där folk hoppade på bussen, ibland i farten, var säkert 30 innan vi till
slut lämnade El Gouna. Totalt tog resan ungefär 40 minuter med alla stopp utmed vägen.Män
kliver på, hälsar, känner någon längre bak i bussen, ropar tvärs igenom, pratar, det tutas,
alla fönster öppna och ljudnivån är hög av allt.  Hela vägen åker vi med bussdörren öppen.
Och all denna underhållning för bara 5 pund.

När alla andra gick av, då gick jag också av. Här är en härlig mix av gammalt-nytt. Ett
tumultliknande ..... jag vet inte vad man ska kalla det. Jag gillar det. Det är så mycket
liv i både staden och människorna.

Men jag är inte framme. Miguel har skrivit till migså här: hotel Moon Valley, nära McDonalds
på Sheraton Road. Så jag tar en taxi, han vill ha 30 pund. Inte mycket att snacka om. Så
kommer vi till Sheraton Road och jag inser snart att han inte har någon aning om var detta
Moon Valley ligger. När vi har åkt fram och till baka på denna gata 7 gånger ber jag honom
ringa Miguel och äntligen kan jag betala och kliva ur.

Jag hör musiken och drar mig ditåt. Mot stranden. Ett litet dansgolv (mosaik) och bekväma
sittgrupper runtom. Tre par är uppe och dansar. Miguel kommer emot mig och välkomnar mig med
tre kindpussar. Sen bjuder han upp direkt. Gummisulor mot mosaikgolv: ingen bra kombination.
Det är bara att 'trampa' på och inte tänka så mycket på dansskorna som ligger i väskan.
Miguel är så omhändertagande och presenterar mig för några kavaljerer som naturligtvis
bjuder upp. Och jag måste säga att jag är verkligen imponerad av alla här. Det är inte så
många som dansar men de som gör det blandar salsa, bachata, rumba, cha cha, tango och
regaeton.

Och helt plötsligt för att göra en längre historia mycket kortare så står jag på ett hustak
med utsikt över Hurghada, dansar till Lady in Red,  dricker turkiskt kaffe (en sockerbit)
och får en kärleksförklaring av en man som på största allvar berättar för mig att det är mig
han har väntat på, antingen flyttar jag till honom eller så flyttar han till mig. Och han
känner att det finns en kemi mellan oss som är så ovanlig, vi är ämnade för varandra. När
jag för 70-11e gången förklarar att  .... ja, ni fattar, så hjälper han mig att förhandla
fram ett bra pris för taxiresan tillbaka till El Gouna (50 pund) och jag är på 'hem'.
El Gouna är ett slags gated community så till vida att när en taxi kör in på området får han
lämna ifrån sig sitt id-kort som han får tillbaka när han kör ut. Så även min chaffis och
hans bror som vi plockade upp på vägen.

Den här dagen blev lång. Jag vaknade 5 på morgonen och släckte 22 timmar senare. Men vilken
dag.